Bröllopet

Det regnade. Jag nickade när någon sa att det var synd, men innombords log jag. Fan, man borde verkligen inte gå på ett bröllop om man känner sig skadeglad vid dåligt väder.

Precis när utomhuscermonin skulle börja slutade det tyvärr regna och solen lös under hela akten. Hon hade en jättefin klänning, men fortfarande fruktansvärt dålig hållning och var mager som en skata. Han såg annorlunda ut i glansig kostym och tårar i ögonen. Jag mådde lite illa.

Under middagen var jag placerad så långt bort från brudparet man kunde komma, med ryggen mot allt och alla. Ingen överraskning där. Som tur var satt min kompis som flyttat utomlands, och som är orsaken till att jag trots allt tackade ja tillslut, mitt emot mig. Vi hade det riktigt trevligt, men hela tillställningen kändes ändå falsk. Som ett skådespel. Efter hans föräldrars tal om sin fantastiska son hade jag god lust att klinga i glaset och berätta för alla hur det egentligen ligger till. Tänk om jag hade berättat om oss! Om hans flirtiga och ibland vulgära sms som kommer vissa lördagkvällar. Om att han berättat inför andra att han inte haft bra sex sen det tog slut med mig. Om att han varit otrogen, mer än en gång. Men jag sa inget, satt bara tyst och snäll och försökte se snygg ut.

Jag tror banne mig jag var snygg också. Det erkände han i förbifarten när han gick förbi, men glimten han brukar ha ögonvrån var helt borta. Jag hade solat solarium för första gången på tre år för att få tillbaka lite av solbrännan. Den turkosa klänningen framhävde formerna på ett oskyldigt sätt och frisören hade fått 3 000 kr för sitt jobb. (Jo, tre tusen!!!) När jag satt där, tuggandes på segt kött, medan folk klingade i glasen så brudparet skulle kyssas funderade jag på varför jag ansträngt mig så mycket. Som om han skulle bry sig om det? Som om det skulle få honom att ångra sig?

När jag såg dem tillsammans, till synes lyckliga och förälskade, så kände jag ändå ingenting förutom lätt uppgivenhet. Jag hade trott att det skulle göra ont. Att jag kanske skulle må riktigt dåligt. Men det kändes mer som ett bra avslut på hela historien. Äntligen insåg jag att det var över, och att jag faktiskt inte vill ha honom längre.

Jag funderar till och med på att bryta kontakten.
För vad ska jag med honom till?

Det papperstunga sjukhuset

Idag på lunchen ställde jag några väl genomtänkta frågor angående studien jag pysslar med, och det verkade vara uppskattat. Alla vill hjälpa till och säger att det ska bli sååå intressant att se vad jag kommer fram till. Dessvärre börjar jag undra om jag kommer hinna få fram något resultat alls. De har föreslagit studieuppehåll i höst, så jag kan ägna mig helhjärtat åt forskningen... men det finns inte på kartan. Den tidskrävande datainsamlingen från pappersjournaler har direkt negativ effekt på livslusten. Att man fortfarande, 2008, har pappersjournaler på så många sjukhus i Sverige är helt sanslöst. Här har man dessutom inte infört E-recept (elektroniska), utan använder gamla hederliga handskrivna gula recept. Förlegat och oeffektivt.

En managementkonsult till Landstinget efterlyses!

Lunchproblem

Första dagen på nya avdelningen. Vid 12.10 kurrar det hörbart i magen och jag går på lunch. Ingen av läkarna är i personalrummet så jag slår mig ner bland sköterskorna och försöker blanda mig i diskussionen om väder, semester, matlagning och resor. Halv ett kommer en av överläkarna in, tittar förvånat på mig och undrar varför jag sitter där.
"Vi läkare äter i konferensrummet!"

Jag ursäktar mig, plockar ihop mina saker och beger mig dit. Där inne sitter alla vitrockar och diskuterar livligt med gaffel i handen och blicken på labbsvar som lyser upp projektorduken. Läkarlunch = patientdiskussioner alltså. Utan betalning. De upplyser mig om att det är enda tillfället de har att prata om svåra patientfall och att deltagandet är helt frivilligt.

Frivilligt... Tror inte det skulle ses med blida ögon om någon vägrade närvara vid dessa diskussioner. Dessutom skulle man hamna utanför om man är den enda som inte känner till det som tas upp. Lite konstigt ändå, att så många läkare är beredda att offra sin fritid och dessutom arbeta gratis. Och hur väl lär de känna varandra när det bara pratas jobb, jobb, jobb? Själv har jag i alla fall lite svårt att komma in i gemenskapen. Jag har inga patientfall (sitter med ett forskningsprojekt) och med min blygsamma erfarenhet kan jag inte bidra med några intelligenta kommentarer alls. Fikaraster är det ingen som tar, (däremot många koppar kaffe framför datorn) så det är på lunchen jag har min chans att socialiera.

I morgon ska jag komma på något smart att säga. Annars kommer jag glömma bort hur man gör när man pratar. Och de kommer glömma bort att jag existerar. Kanske be någon skicka tillbringaren med vatten? Eller erbjuda mig att hämta kaffe? Vilket patetiskt problem...

Midsommar

Två dagar innan midsommarfesten ringde jag och avanmälde mig. Det var som väntat inte populärt, men värt gnället. Orsaken var att F tjatat med mig till en annan fest, som verkade mycket roligare. Och jag vet, man får inte göra så. Inte när man är vuxen. Men jag kunde bara inte banga.

Festen jag skulle gått på bestod bara av par, och många barn. Det fanns inga sängplatser kvar, så jag skulle sova ensam i ett tält på gården (lagom patetiskt). Trevligt folk som skulle dit, men ändå... Festen F tog mig till var på en stor gård vid vattnet. Gigantiskt partytält, jetskis, motorbåtar, egen midsommarstång, disco i båthuset... och många singlar.

Det var riktigt kul! Blev lagom full och utsattes för många uppmuntrande uppragningsförsök.

Vi åkte till en efterfest hos en kille jag strulat lite med på en midsommar för 3 år sen. Han är både trevlig och snygg. Lång, blond och blåögd. Dock gula tänder, men om man bortser från det så klarar han kraven. Han var jättefull, men tjatade om att han gillade mig och tog mitt nummer. Jag tog det hela med en nypa salt, men han har faktist hört av sig så kanske har jag en dejt nästa helg.

Igår följde han med mig och F ut till miljonären och åkte båt. Miljonärens 12-miljonersvilla var sjukt fin. Där vill jag bo! Två porchar på uppfarten, sjöutsikt och inredd av en sydfransk designer... Min inre snobb njöt ohämmat.

Frågan är hur han ska kunna motivera sig till att klara läkarlinjen med ett såndant hem och liv? Jag tror inte det går.

Polackdr

"Jak inte prata mucket svenska" presenterade hon sig med. Blekfet med flottigt hår, men vänliga ögon och brett leende. Hon satte sig ner med en kopp kaffe och berättade att hon och hennes man kommit från Polen för fyra år sen för att jobba i Sverige som läkare. Nu var hon och "randade" sig på sjukhuset, snart färdig specialist i allmänmedicin.

Jag har hört de andra läkarna beklaga sig. Att hon inte tar några initiativ, inte förstår, inte kan rutinerna, inte lär sig och är långsammare än en snigel. Hon suckade när ansvariga läkaren bad henne skriva en epikris, och jag undrar hur mycket läkarsekreterarna förstår av vad hon säger på diktatet. Vartannat ord var fel. Dessutom tog det henne fyra timmar. Sköterskorna har slutat fråga henne om patienter. Hon kan ändå aldrig svara.

Hur ska det gå för henne som husläkare? Och för patienterna?

Synnerligen oroande.

Tillbaka

Tillbaka i Sverige. Väskan kvar på andra sidan Atlanten. Typiskt.

Jag har haft en underbar resa. Sett och gjort mycket, träffat många nya människor. Skapat minnen för livet. Man borde resa mer. Oftare. Längre bort.

När jag kom hem längtade jag efter mina vänner, och av någon anledning mest efter F. Jag ringde honom, vi gick ut och käkade på kvarterskrogen, och sen följde jag med honom hem. Under senaste året har han ofta ringt eller sms:at, framförallt på nätterna, framförallt på fyllan, och velat "sova" med mig. Bara sova har han fått göra några gånger, men jag har inte haft lust med mer än så. Denna natt hade jag lust med mer och jag imponerades än en gång av hans fantastiska torso, fasta rumpa och händer som vet precis var de ska. Varför har jag tackat nej till detta så länge?

Nu är jag i en annan stad, första dagen på nytt jobb. Konfunderad. Vad vill jag med F? Varför gör det ont i magen när han pratar om att flytta? Varför är han så ofta i mina tankar, och vill jag mer än att "bara" vara vänner? Jag har alltid varit säker på att vi aldrig kommer bli ett par, att något fattas, att vi funkar bäst som vänner. Egentligen har inget ändrats, men det känns ändå annorlunda. Jag vet inte varför. Kanske har jag bara varit ensam för länge.
Time will tell.

En annan värld

Jag är långt borta nu. Det e varmt, fuktigt, fattigt, billigt, skitigt och underbart. Folk är vänliga och stranden makalös. Dock har jag redan hunnit bli både rånad och magsjuk...

Att blogga härifrån är väldigt tålamodskrävande, så jag tror jag sparar mina berättelser tills jag kommer hem. Bara 1,5 vecka kvar här, sen återvänder jag till jobb och vardag - och bloggande.

Ses då!