På örat

Det är nog mitt undermedvetna som ser till att förhållandet sätts på prov när det nått en viss nivå. Varje pojkvän jag haft har någon gång fått besök av en kraftigt berusad dr.solo, och det har slutat olika bra. Eller så är det där med undermedvetna bara ett patetiskt försök till bortförklaring av mina plakatfyllor... Nåväl, hur pojkvänner reagerar är ändå intressant.

Min första pojkvän fick till sin fasa bevittna hur jag däckade på hans föräldrars tomt. Inte förrän han hotade med ambulans tog jag mig upp på alla fyra och lät mig ledas in i huset. När jag vaknade några timmar senare med huvudet i toaletten låg han och sov mellan två spyor på badrumsgolvet. Efter att ha väckt honom övertalade han mig att gå till hans säng och sova i stället. Knappt hade han lagt huvudet på kudden innan jag kräktes i sängen. Hans reaktion var ilska. Dagen efter fick jag en ordentlig utskällning, som nog var helt berättigad, och sen vågade jag knappt lukta på sprit under vår fortsatta relation.

Pojkvän nr 2 såg till att bli ännu fullare än jag så där fick man inte mycket hjälp. Han hade fullt upp med sig själv, och var lite sur över att jag inte pysslade om honom dagen efter.

Den tredje pojkvännen hade precis gått och lagt sig när jag dök upp utanför hans dörr. Jag kröp runt i hans lägenhet tills jag slutligen hittade toaletten, och där la jag mig på golvet så jag skulle kunna sova och kräkas i duschventilen på samma gång. (Man e väl inte dum?!) Hans reaktion var att gå och hämta sin kamera, och några minuter senare kunde alla se mitt tillstånd på nätet.

Och i helgen hade turen kommit till Honom. Efter en suddig taxiresa fick han hämta mig utanför porten och leda mig in. Jag började med en en spritpizza i toaletten och satte mig sedan på en stol i hallen... och vägrade röra på mig. Tillslut hämtade han en madrass och bäddade åt mig på hallgolvet. Han la sig bredvid mig för att se till att jag höll mig varm, och med jämna mellanrum kontrollerade han min puls och andning. På morgonen stod ett glas dubbel-treo på golvet vid kudden och hela dagen passade han upp på mig med ömhet i blicken. Jag tror faktiskt inte ens att han hade blivit arg om jag kräkts i hans säng. Och inga bilder hamnade på nätet.

Betyder det att han är rätt?
Eller bara otroligt snäll...?
Kanske både och?

pr = osmakligt?

Efter ett par glas vin blir jag alltid sugen på att chockera lite, så när sockerbruden* frågade mig vad jag egentligen gjorde på dagarna kom svaret snabbt. "Idag var höjdpunkten en pr där jag fick känna på en gammal fet gubbes prostata, och när jag ändå var där inne passade jag på att gräva ut lite bajs till ett bajsprov som skulle tas". Många skrattade, vissa trodde jag ljög... och sockertjejen blev förbannad.

Tydligen är det ytters osmakligt att nämna ordet prostata och bajs när man är bland folk. Framförallt när folket faktiskt sitter och äter chips och försöker ha trevligt. Hon uppmanade mig å det bestämdaste att hålla mina upplevelser för mig själv.

Jag blev lite paff. Är det inte lite töntigt att vara så kräsmagad? Eller har jag blivit sjukligt avtrubbad? Jag ägnade resten av kvällen åt mitt vinglas och pratade inte om mer känsliga ämnen än vädret, men inombords kokade jag av irritation. Jag vet nämligen att den fisförnäma sockertjejen de facto gillar att virvla tungan kring ovan nämnda kroppsöppning under älgskog. Och kan man göra det, så tycker jag att man borde kunna höra ordet prostata utan att sätta chips i vrångstrupen.

*sockerbruden är hon som tror benhårt på sockerberoende och att det är värre att ta sig ur än heroinberoende.

Beteendeterapi

I morgon ska vi på vår första parmiddag. Vi har varit på en fest tillsammans tidigare, och det gick inte så bra... så sedan dess har jag undvikit dylika tillställningar. Nu gick det inte att tacka nej, så det är väl dags för ett nytt försök.

Det konstiga är att när vi är ensamma så snackar han om allt, gestikulerar, visar känslor och är riktigt rolig. När det är någon han inte känner i närheten drabbas han däremot av afasi, dyspraxi och generell muskelspasm. Jag har försökt lindra besvären med alkohol, men det blir han ännu tystare av och större dos resulterar bara i RLS 3 (knappt kontaktbar). Eftersom jag inte har tillgång till bättre droger har jag kommit fram till att kognitiv beteendeterapi är värt ett försök.

Terapiupplägget består i en mindre parmiddag på onsdag, en större parmiddag på fredag. Och finalen; stor fest på lördag. Ett av paren är i alla fall med på alla tre sammankomster, så förhoppningsvis kommer han börja slappna av i deras sällskap i fas nr 3.

Det är så synd att andra inte får se vilken fin och rolig människa han är, och det är ännu mer synd att jag har så svårt att acceptera hans blyghet. Tidigare har jag sökt mig till väldigt sociala killar, men han är verkligen annorlunda. På gott och ont. Mest gott.

Fan, kanske är det jag som skulle behöva terapi!?

Ugly naked guy

På bottenvåningen i mitt hus bor en korpulent man med tjocka glasögon, fet mustach, och rikligt behåring både på bringan och ryggen. Hans mage är blek, hårig och så stor att den hänger ner över de mer privata delarna. I trapphuset utanför hans dörr luktar det konstigt, som blött hö, lite lagom mögligt.

Varje dag när jag går förbi hans fönster får jag tvångstankar och måste titta in. Det går inte att låta bli, och tro mig, jag har verkligen försökt! Nu har jag kapitulerat för den starka och sjuka del av min hjärna som gör att blicken söker sig dit, in genom de skitiga fönsterna, in till hans nakna utspända kropp. Han sitter i det flimrande ljuset från tv:n i vardagsrummet, magen vilandes på låren och händerna stadigt på fåtöljens armstöd. Ibland lyfter han blicken och tittar ut. Kanske ser han då en mörk figur som sakta går förbi och stirrar in med faschinerad blick. Jag undrar om han bryr sig. Det verkar inte så.

Smygsup

Kandidaten fyllde år och skulle frias på klinikens traditionella vis. Tillsammans med överläkaren och AT-läkaren trängde han in sig i avdelningens läkemedelsrum och stängde dörren. Tre medicinkoppar dukades försiktigt fram på bordet och en flaska aptitretande Malvitona (alkoholhalt 15,7%) öppnades. Med stora ögon bevittnade han hur medicinen hälldes upp och shottades efter en viskande "skål". AT-läkaren fnittrade förtjust och överläkaren suckade av välbehag, innan de åter tog på sig sina allvarliga läkarminer och gick ut för att fortsätta dagens arbete. Kandidaten stod förvirrad kvar innan han hällde ut(!!!) den söta smörjan i diskhon och gick ut till de andra.

Jag vill också fylla år och medicinsupa!

Mental träning

För några år sen var jag på en kurs i mental träning på Bosön. En väldigt insprierande föreläsare berättade att han efter en kurs i mental träning för chefter, blivit kontaktad av en deltagare. Deltagaren hade en son som tävlade i simning. På träningarna var han alltid klart bättre än sina klubbkamrater, men vid varje tävling misslyckades han och simmade betydligt sämre än vanligt. Föreläsaren erbjöds en stor summa bara för att sitta och prata med sonen någon timme, och efter lite övertalning gick han med på det.

Sonen berättade att han alltid blev så irriterad på tävlingar för han kände på sig att klubbkamraten skulle slå honom, trots att han själv egentligen var bättre. Väl i vattnet tog han i så mycket han kunde, men det gick ändå trögt. Han var uppgiven och funderade på att sluta med simningen.

De pratade en stund och föreläsaren sa åt killen att försöka att inte tänka på de andra vid tävling, utan koncentrera sig på sig själv. Han skulle föreställa sig att han var en delfin som for fram i vattnet. Killen lovade försöka med detta.

Nästa simtävling vann han utan problem. Pappan bokade nytt möte med föreläsaren, som försökte ge pojken mer tips och nytt tankemönster, men pojken var väldigt nöjd med delfingrejen och sa att han tänkte fortsätta med den.

Pappan ringde upp föreläsaren helt överförtjust några månader senare. Pojken hade vunnit alla tävlingar han ställt upp i sedan första samtalet. Han hade dessutom slagit sitt personbästa och var på väg att bli en av de mest lovande simmarna i landet.

Tänk så mäktig tankens kraft är! Hur mycket bättre man kan bli bara av att tänka på ett annat sätt. Jag tror detta gäller det mesta i livet. De flesta skulle behöva en personlig mental tränare för att prestera bättre och inte låsa sig i invanda mönster. Själv känns det som om jag definitivt skulle behöva det nu. Kanske ska man tänka sig att man är en delfin i vit rock som lätt glider fram mellan diagnoser och mediciner.... hmm.

Leker doktor

Jag går med en riktigt bra läkare nu. Han är inte bara kunnig, utan väldigt mån om att jag ska lära mig saker. Och enligt honom lär man sig bäst genom att leka själv och inte genom att titta på när andra leker.

Ständigt kastar han ur sig medicinska frågor som tvingar mig att tänka efter ordentligt. Han skickar iväg mig att lyssna på hjärtan och lungor och förhör sig noga om vad jag tycker mig ha hört. Mannen med förstoppning blir utsatt för en pr och på kvinnan med svår huvudvärk tar jag Lp. Konstigt att man kan känna sig så duktig av att ha stoppat upp ett finger i någons ändtarm och anat en prostataförstoring. Och trots att jag fick mycket hjälp med ryggmärgsprovet var jag nästintill euforisk efterråt.

Jag får producera mängder med daganteckningar och epikriser. Diktafonfobin är nästan helt botad, men helst skulle jag skriva allt direkt i stället för att prata in det i en mick.

Förresten har jag hört historier om kandidater som gör bort sig mer än jag. En kompis skrev RLS*3 i stället för orienterad*3 (=medvetandesänkt i stället för klar). En annan skrev att patienten har legat på USK i 2v (på undersköterska i stället för på UAS, uppsala akademiska sjukhus) Och i en journal kunde man läsa att patienten hade tydliga pettingödem (i stället för pittingödem). Undrar hur de såg ut...

F är tillbaka i singelträsket

F är singel igen. Han är ledsen och kallar det sitt livs största misslyckande. Känner sig som den mest ensamma människan i hela världen.

För att trösta sig skaffar han Facebook och addar alla han någonsin träffat. Snart har han över 300 vänner, och då kan man väl inte vara ensam? För att retas skickar han sms till mig med jämna mellanrum ("har fler vänner än du nu", "150!", "200 friends!"... ). Jag svarar "oj, många som tycker om dig" och "du vinner, du är The man", men egentligen tycker jag lite synd om honom.

På lördagen ringer han och frågar om jag vill följa med ut. Jag sitter smålullig på en tråkig förfest, så jag smiter iväg och möter honom och miljonären. Vi spelar biljard och dricker drinkar. Sen går vi vidare. Fler drinkar. Ut på dansgolvet. Miljonären och jag lämnar F ifred och låter honom ragga. Tyvärr lyser desperationen tydligt i F:s ögon och ingen lämplig kandidat nappar.

När klubben stänger tar miljonären en taxi hem till sin nya lyxvilla medan jag och F vandrar tillsammans genom natten. Han följer med hem till mig och vi pratar länge, om allt möjligt. Sen blir han trött och vill stanna kvar och jag säger att soffan är ledig men inte sängen. Han säger att det är ok och kryper ihop under en filt, men när jag vaknar på morgonen ligger han bredvid mig i sängen. Jag orkar inte bry mig. Det är mysigt och relativt ofarligt. Ingen kommer ändå få veta. Jag slappnar av i hans famn en stund innan samvetet tvingar upp mig. En duktig flickvän sover ju inte halvnaken tillsammans med en annan kille. Faktiskt. Men å andra sidan kan väl en duktig kompis få bjuda på lite närhet om det behövs?