Ny fas

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, och det har faktiskt varit riktigt mysigt(!!). Vi har köpt möbler till hans lägenhet, shoppat finkläder till dopet vi ska på, svurit ikapp under ihopsättningen av ikeamöeln, haft sex, ätit shushi, druckit vin, tagit en superlång promenad, och... fikat med mina föräldrar!

Sexet var inte direkt någon himlastormande upplevelse, men helt ok. Det bästa var att jag kunde slappna av efteråt, och då blev han plötsligt snäll och snygg igen. Dock saknas det fortfarande passion, i alla fall från mitt håll.

Mina föräldrar tvångsbjöd oss på fika när vi kom för att låna bilen. Kaffet var klart och tårtan framdukad, så det var bara att se glad ut och hålla tummarna. Han blev grillad, men klarade sig förvånandsvärt bra. Nu tycker min mamma att jag ska satsa på honom, även om det inte känns helt rätt. "Ni kan ju vara gifta ett par år i alla fall?" som hon så fint uttryckte det. Tror det är någon som vill ha barnbarn...

Furix

Jag satt och halvsov på ronden när överläkaren plötsligt vände sig till mig och frågade hur jag ville ändra i medicinlistan för att komma åt problemet. Jag försökte desperat leta efter ledtrådar i minnet medan blicken irrade över den milslånga listan. Vilket problem? Vilken patient pratade vi om? I samma stund fick jag syn på det. Furix. Jag kunde höra min gode vän dr. E:s röst i bakhuvudet:
"Det enda man gör på medicinavdelningen är att öka furix-dosen. Man kan öka den flera gånger. Och det är aldrig fel".
Så jag sa, så självsäkert jag förmådde, att man borde testa att öka furixdosen. Överläkaren blev mycket nöjd med detta svar och nickade gillande. Dosen ökades och patienten, som tydligen hade hjärtsvikt och lungödem, blev så småningom bättre.

Tack dr E för dina sarkastiska kommentarer!

En fas?

Det blev vin, men inget sex. Hade verkligen ingen lust, vilket han märkte och gick hem så jag fick sova gott ensam. Sedan dess har jag varit extremt upptagen och inte haft tid att ens prata i telefon med honom. Mina vänner säger att jag ska hålla ut, att det bara är en fas, att allt snart kommer kännas bättre. Jag tvivlar, men kanske har de rätt. Och pessimisten (realisten?) i mig säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, att jag kommer vara ensam resten av livet om jag sumpar detta. Fast ensam låter ganska lockande ibland.

Jag håller ut ett tag till så får vi se.

Fnurra på tråden

Ikväll kommer han hem till mig på middag. Vi har inte setts på över en vecka eftersom han varit bortrest, och faktiskt har det varit... rätt skönt. Jag trivs lite för bra i mitt eget sällskap tror jag.

Först tänkte jag att det blir trevligt med en myskväll ihop. Sen kändes det väldigt jobbigt att behöva laga en massa mat (han äter enorma mängder). När jag lite senare kom på att det är hög tid för sex fick jag panik.

Jag har helt tappat lusten för honom. Det känns bara jobbigt. Och lite äckligt.

Jag kan inte skylla på mens igen, så antingen får jag dricka några stora glas vin och bita ihop, eller så måste jag prata med honom om det. Kanske göra slut? Det finns ingen spänning kvar och jag vet inte om jag kan låtsas längre. Samtidigt är han ju en riktigt bra kille. Han har allt på checklistan. Utom Det. Vad nu det är.

Äh, jag orkar inte grubbla. Vin får det bli.

Miljonär med problem

Han är en alkoholiserad dörrvakt i 50-årsåldern med gråvitt skägg och vattniga ögon. Han skrattar ofta, sköter sitt jobb halvdåligt, blir gråtmild när han dricker men är omtyckt av många. Han hyr bottenvåningen i en villa som ägs av en äldre dam. När den äldre damen behöver hjälp ställer han upp; klipper gräset, bär tunga kassar, lagar den trasiga dörren etc.

Då den gamla damen inte hade synts till på flera dagar blev han orolig och ringde polisen. De bröt sig in och hittade henne död på golvet. Död av naturliga orsaker.

Han blev ledsen och orolig. Började fundera på var han nu skulle bo. Han som trivdes så bra.

Några veckor senare ringde en advokat. Den gamla damen hade testamenterat sin villa (värde 10 miljoner kr) till honom, samt alla övriga tillgångar. Totalt ca 40 miljoner.

Jag träffade honom på krogen i lördags. Han drack och grät, drack och grät.

Han håller på att supa ihjäl sig, och alla runtomkring applåderar och gratulerar.

Ses på sjukhuset, tänkte jag och gick hem med en bitter smak i munnen.

Skilda världar

Fredag: Fest med barndomvänner.
God middag. Gott vin som bara hälften njuter av. Övriga är antingen gravida, ammar eller kör bil. Lugn, mysig bakgrundsmusik. Prat om barn, förhållanden och ålderstecken. Skvaller om folk från förr. Vid 23 tänds en oro i flera ögon och en efter en droppar av. "Det är ju en dag i morgon också". Du har gått plus på drickfronten eftersom alla haft med sig en flaska vin, men i genomsnitt bara druckit två glas. I papperskorgen ligger ett par kissiga barnblöjor. Någon har plockat av bordet och hjälpt till med disken. Du somnar lugn och nöjd, salongsberusad, ensam.

Dagen efter tackas det för en trevlig middag. Du lovar maila receptet. Säger att vi måste ses oftare, fast alla vet att det inte kommer bli så.

Lördag: Fest med kursarna.
Chips och popcorn står på bordet. Medhavd dricka dukas fram och klunkas ner i rasande takt. Någon har med sig lustgas vilket får många att applådera och hurra. Partymusiken är hög och basen får väggarna att skallra. Sing-along körs igång i rummet intill. Kort-korta kjolar med tights, jeans och kavaj, frisyrer som är välfixade. Kamerablixtrarna duggar tätt. Du får en ballong med lustgas i handen. Tar ett djupt andetag med gas, håller andan och känner hur hjärncellerna berusas. I 20 sekunder känner du dig aspackad. Du fnissar, vill ha mer. Tar en öl och ser hur de andra blir lyckliga för en liten stund. Vid 23 vill några gå ut. Efter en timmes tjat snubblar hela gänget vidare ner på stan. Alla är på G. Energiska, sociala, kontaksökande. Folk du knappt hejar på annars vill kramas och tala om för dig hur bra du är.

Dagen efter är du taggad på en massa hemska bilder på facebook. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Ångesten är ett faktum. I fosterställning tittar du på Gilmore girls i soffan och ber till Gud om en extra ledig dag.

Oproffsig handledare

Min handledare satt i ett hörn med penna och anteckningsblock, medan jag tog anamnes och undersökte patienten. Det var en glad och sluddrande man i 60-årsåldern som för fjärde gången fått en stroke. Hjärnskadan gjorde att han gav ett smått utvecklingsstört intryck; skrattade ofta, dreglade och sa lustiga saker, men jag tyckte ändå att vi fick bra kontakt. Han öppnade sig och berättade med ett leende om allt hemskt han varit med om, och verkade tycka att det var roligt att bli undersökt.

När jag var klar reste sig min handledare upp, gick fram till patienten och sa;
"Det var väl trevligt det här? Inte varje dag en ung och vacker kvinna ber att man ska ta av sig kläderna och sen klämmer på en va?!"

Patienten skrattade förläget, och jag log vänligt samtidigt som jag svalde en klump av irritation. Varför sa handledaren så? Det kändes så oproffsigt och blev pinsamt både för mig och för patienten. Säger han motsvarande sak när en manlig kandidat undersökt en kvinnlig patient? Skulle inte tro det.

Kanske borde jag sagt något. Eller så borde jag inte brytt mig om det alls. Jag kan ändå inte låta bli att störa mig på den där kommentaren. Handledaren borde se mig som en blivande läkare som letar efter statusfynd. Punkt. Inte som en ung kvinna som ber äldre män klä av sig. Det känns fel. Helt jättefel.

Stipendietips

Jag, och flera jag känner, har lyckats få stipendium. Tänkte dela med mig av några tips.

1, Att hitta stipendium att söka;
- leta på internet, bibliotek och universitetet (ex studerandeexpeditionen)

2. Fyll i ansökan noga. Även rutan där man motiverar varför man borde få stipendiet.
- Jätteviktigt, hörde att de knappt tittar på ansökningar där motivering saknas.

3. Stor fördel om du är;
- fattig som en kyrkråtta, har tagit en massa högskolepoäng, har bra betyg, slut med pengar från csn, kommer från en liten bruksort, är kille mm. (det finns faktiskt betydligt fler stipendier som bara utdelas män än det finns som bara utdelas till kvinnor. Dessutom handlar det ofta om mer pengar för killarna).

4. Ännu bättre om du forskar eller vill läsa utomlands.
- Finns många stipendier för forskning och utlandsstudier.

Jag skrev i min motivering att
* jag har pluggat i många år och tagit över 200 högskolepoäng
* det nuförtiden dimper ner räkningar från csn i stället för pengar
* en knäskada gjort att jag inte kunnat jobba lika mycket som planerat, och att jag därför tvingats använda upp en stor del av mina besparingar.
All true.

Vänner har t.ex. skrivit att de kommer från en stor familj och därför inte kan räkna med stöd från föräldrarna. Poängterat hur passionerade de är angående sina studier och varför. Berättat att de tvingats skola om sig pga arbetsbrist, skada, flytt etc.

Jag vet även att vissa ljugit om sina tillgångar i ansökan, och skrivit att de t.ex. har aktier till ett värde av 10 000 kr, i stället för 100 000. Inget som kollas upp, men pinsamt om man åker dit efter att ha fått stipendiet.

Lycka till!

Det kliar

Under den nya duschens starka strålar, uttråkad av ännu en händelselös dag, fick han syn på rakhyveln. Han tog den och fingrade på de vassa bladen. Blickade nedåt. Fick en idé och skred till verket utan närmare eftertanke.

Nu säger han inte så mycket. Men han går konstig ibland. Ser lidande ut. Och frågar man hur det är får man alltid samma muttrande svar. "Det kliar"

Klinisk kurs

Fördelar med praktik
* Skoluniformen, att få gå runt i vit pyamas och tofflor hela dagarna
* Läkarrocken, stor och värmande, inger respekt hos aningslösa patienter.
* Nedfilade, omålade naglar - praktiskt
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga långa halsband eller armband som stör
* Slipper fixa håret på morgonen, bara att sätta upp i en tofs.
* Behöver vardagsplagg endast en dag i veckan
* Du får träffa roliga/intressanta/glada patienter
* Inspirerande. Du lär dig väldigt mycket

Nackdelar med praktik
* Alla jeans och tighta tröjor är plötsligt fruktansvärt obekväma
* Naglarna är korta och tråkiga
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga smycken att förgylla utseendet med
* Du får inte dofta gott från parfym
* Håret måste sättas upp, även om man har en ovanligt bra hårdag
* Klädshopping känns meningslöst, du hinner ändå knappt använda de få plagg du har
* Vissa handledare...

Svårdikterat

Kom hem irriterad, trött och deppig. I stället för den planerade storstädningen hamnade jag i soffan där en chokladorgie ägde rum tills kräkreflexen framkallades. Det hjälpte.

Orsaken till mitt dåliga humör var att min handledare utdelat konstant kritik. Inte ett enda leende eller uppmuntrande ord på hela dagen. Efter några timmar av hennes nedlåtande kommentarer kände jag mig helt värdelös, och det var då hon passade på att gå upp i rök och lämna mig ensam med en mycket sjuk patient. "Berätta i morgon hur det gick" ropade hon med sin hårda öststatsbrytande röst, och försvann ut från avdelningen.

Hon hade gett mig en svår patient som var fet, dement och som inte ville bli undersökt. Jag hittade flera konstiga fynd som jag gärna velat diskutera med en erfaren läkare, men som sagt, jag var ensam. Hur ska man kunna lära sig om man inte får veta vad som är rätt eller fel? Normalt eller patologiskt? Nu vet jag inte vad jag ska säga när jag dikterar journalen... "Socialt: Patienten påstår att han inte är sjuk utan arbetar på sjukhuset och tänker sno med sig lite material hem. Punkt. Han säger även att han har 4 kossor hemma, som ofta går runt i vardagsrummet. Punkt. Ny rad. Cor: Låter skumt som fan, men i övrigt utan väsentlig anmärkning. Punkt. Ny rad. Hud: Missfärgad och skrovlig. Eventuellt ingrodd smuts men kan även vara cancer el dyl. punkt. Ny rad. Lungor: hör inte ett skit r.t sjungande patient. punkt"

Jaja, får väl ljuga ihop något som låter fint...

Kåt, glad och tacksam...

Efter att ha beklagat mig om helgen för vännerna har jag blivit tillsagd på skarpen. Så, ok, jag fattar... Att festerna blir tråkigare är ett lågt pris att betala för regelbunden sex och romantiska middagar. Got it.

På glamfest med partner

För första gången på flera år skulle jag gå på fest med en pojkvän. Det var hans syster som bjudit oss på ett stort kalas med glamourtema. Vi skulle mötas där och lite nervös klev jag in, iklädd pumps, en gnistrande paljettkjkol, silverfärgat linne och fjäderboa. Han hade inte kommit än och hans syster hann jag bara hälsa snabbt på innan hon försvann ut i köket. Otroligt bortkommen granskade jag de andra gästerna. Ingen hade tagit temat på lika stort allvar som jag. Fick lust att gömma mig inne på toan eller springa hem och hoppa i jeansen.

En snygg blandning mellan Peter Siepen och Christer Pettersson lösgjorde sig från sällskapet och kom fram till mig. "Nämen heeeej!" sa han och gav mig en lång kram. "Hur är det? Det var inte igår! Fan vad snygg du är!" fortsatte han och jag letade febrilt i hjärnan efter information. Tyvärr kammade jag noll. Tyckte att han verkade bekant på något sätt, men kunde inte alls placera honom. Jag spelade med, men blev antagligen avslöjad av min förvirrade blick. Gjorde en mental anteckning om att jag snarast måste fråga någon om hans namn.

Efter några ensamma minuter dök han, pojkvännen, äntligen upp. Jag frågade vilka han kände där och han började peka ut folk. När han sa namnet på Siepen/Pettersson-killen föll poletten ner och jag spärrade upp ögonen. Honom var jag synnerligen intresserad av för ett par år sen, och vi sågs några gånger. Han sov hos mig minst en natt, men jag kunde inte minnas om vi haft sex eller inte. Helt sjukt. Måste verkligen göra något åt mitt sex- och ansiktsminne!

Efter en trevlig middag gick vi vidare ut till en klubb. Bra musik lockade mig till dansgolvet och jag hade väldigt kul, tills jag började bli irriterad. Hela tiden var han inom en armlängds avstånd med blicken på mig. Kramar, klappar, pussar och tafsningar tills jag höll på att bli galen. Såhär har ingen tidigare pojkvän betett sig. Jag bad honom sluta, men då tittade han på mig med hundvalpsögon och förklarade att han inte kunde låta bli att ta på mig för jag var så fantastiskt snygg.

Efter ytterligare några onödiga drinkar blev han ännu värre och jag frågade honom argt vad han tyckte om par som hela tiden hånglade och tog på varandra. "Jäkligt irriterande, såna borde skjutas" sa han med ett leende, och lovade att sluta. Det visade sig vara omöjligt, så jag bestämde mig för att gå hem. Han följde med. Vi gick under tystnad och jag var både irriterad på honom och arg på mig själv. Kände mig elak som knuffat bort hans närmanden, men samtidigt i desperat behov av att få vara för mig själv.

Morgonen efter var han sitt vanliga, gulliga jag. Gav mig frukost på sängen, skojade om festen och planerade kommande vecka.

Nu sitter jag ensam med kluvna känslor. En sak är i alla fall säker. Det är betydligt roligare att festa när man är singel!

SD-mannen, igen

Vi var fyra kandidater på en handledare, vilket var lite mycket. Därför gick hon fram till en annan läkare för att fråga om han kunde hjälpa till. Han vände sig om och granskade oss. Blicken dröjde sig kvar vid mig och han nickade igenkännande. Mitt hjärta slutade slå, sen kom ett sympaticuspåslag som inte var av denna världen. Benen stod som fastgjutna i golvet och hjärtat slog så högt att det måste ekat i hela sjukhuset. Det var ju han! SD-mannen från i vintras som var skitskum, hade enormt organ och ringde mig desperat (på hemtelefonen!!) mitt i nätterna under en lång period. Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva se honom igen, och nu skulle han kanske bedöma hur bra jag hanterade en patient! Som om jag inte var tillräckligt nervös redan...

Till min enorma lättnad kunde han inte hjälpa till denna gång, och jag hoppas att jag kan undvika honom under resten av placeringen.

Jag ska aldrig mer dejta läkare!