Party in my head

Han satt i soffan snett framför mig. Ung, lite överviktig, med mörka hårtesar framför ögonen. När han pratade tittade han ut i tomma luften. Undvek att möta min blick.

Jag vaknade av att grannen hade fest. Det var en massa högljudda röster och musik utanför. Trodde jag. I alla fall kunde jag inte sova för de väsnades så mycket. Fram på småtimmarna höll jag på att bli galen, så jag gick upp. Gick ut i hallen. Och då märkte jag det. Den där festen. Det var ingen fest. Inte hos grannen i alla fall. Alla röster fanns bara i mitt huvud.

Han vred på sig och sneglade på mig. Suckade. Tvekade. Ville så gärna att jag skulle förstå. Sen fortsatte han, med dämpad röst.

Jag blev skiträdd. Tänkte att jag blivit galen.... Eller, det hade jag ju. Kan man säga.

Ett snett leende.

Sen fick jag ju medicin, och allt blev bättre. Det försvann. Men nu är ljudet tillbaka, fast inte alls lika starkt. Rösterna liksom viskar. Det är väl ungefär som tinnitus. Fast värre.

Han gav mig åter en blick. Kollade om jag hängde med. Jag nickade.

I alla fall har jag lärt mig leva med det. Jag vill inte ha mer mediciner, man mår dåligt av medicinerna. Jag kan ignorera rösterna. De är inte elaka, de bara finns där. Lika verkliga som allt annat.

Han ryckte på axlarna och tackade för samtalet. När han gått satt jag kvar länge och tänkte på det han sagt.

Som tinnitus, fast värre.

Lika verkliga som allt annat.

Dagens bästa

"Jag har problem med hälarna också. Jag lider ju av sådana här akilleshälar förstår du."

Fuktig dejt

Har idag borrat och skruvat i lårben, tittat in i en knäled och planterat blommor. Igår var jag på dejt med en man jag träffade på världens trevligaste bröllop för någon vecka sedan. I förrgår drack jag whisky med F. Sannerligen omväxlande liv jag plötsligt tycker mig ha.

På bröllopet kryllade det av dräggiga, men för all del festliga, finanskillar med världen som arbetsplats. Enstaka singlar. Övriga tycktes inte ta det där med trohet på särskilt stort allvar.

Han som jag tillslut krokade var en helt vanlig, trevlig och rolig man. Möjligen några kilo för mycket och liksom lite fuktig. Detta noterades bara vagt efter en vintung middag, och efter spöktimmen fann jag mig hånglandes i en soffa. Han kunde inte riktigt kyssas. Verkade tro att det handlade om att göra mitt ansikte så blött som möjligt, och sent omsider flydde jag till mitt rum. Han skickade söta sms och var så gullig när vi sågs dagen efter att jag ville ge honom en chans till. Den chansen kom igår.

Dejten var en lunch med utsikt över havet i strålande solsken. Samtalet flöt lätt. I nyktert tillstånd kunde jag konstatera att han var både vettig, rolig och trevlig. Fortfarande fuktig, liksom lite glansig över hela kroppen och ständigt salivindränkta läppar. Jämntjocka armar. Djupa blå ögon, kort näsa och hjärtligt skratt. Kände mig kluven.

När vi skildes åt gav han mig en hård kram och tryckte sina läppar mot min kind. Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka, och medan jag torkade av kinden med baksidan av min hand insåg jag att detta var sista gången vi skulle ses.

Attraktion är ändå en viktig del i det hela.

Osökt kommer jag att tänka på honom igen. Mitt hjärnspöke. Fanns han verkligen? Jag skickar sms nästan varje vecka, som aldrig besvaras. Jag ringde på hemma hos honom, men han öppnade inte. Ingen av hans vänner har sett honom på flera månader. Fick tillslut snickaren att kontakta hans arbetsplats, och tydligen sköter han sitt jobb. Alltid något. Beslutar mig åter att släppa.

Kanske spökar han fortfarande för ofta för att någon annan ska kunna ta hans plats? Eller försvinner han om någon annan trillar dit?

Hoppas jag får borra i morgon igen!

Återställning

Trevliga, lyckliga människor här. Det måste vara solen som gör att de vågar börja småprata med vem som helst utan arton starköl innanför västen. Kanske är det också solens fel att det finns speciella barnvagnar för hundar. Trodde först att gamla damen gick med en dockvagn, men när jag tittade efter satt en liten hund där. En hund med rosa tröja och glittrig rosett. Galet.

I glädjerus över solen och diverse shoppingfynd råkade jag radera alla semesterbilder från kameran. Ångest och olycka. Tills jag fick höra att det finns program som återställer klantigheter och nu verkar mina fina bilder vara på väg tillbaka!

Min syster och den osympatiske mr plattfot får barn vilken dag som helst. För att döva mitt dåliga samvete över att jag aldrig hälsar på (pga att jag inte tål hennes pojkvän och vantrivs i deras kylslagna, mörka hus), har jag köpt bebiskläder. Mängder med kläder. Och haklappar, pytteskor, mössor, filtar... Har presenter så det räcker ett år. Nu jäklar kan ingen komma och säga att juniors moster inte bryr sig!

Juniors moster bryr sig dock mest om sig själv nu. Börjar känna mig pimpad och klar för hemfärd. Inte för att jag vill jobba, men jag ska be om mer ledighet för en planerad visit hos dr E. Därefter räknar jag med att kunna sätta punkt för rehabiliteringen.

Back to life.

Långt borta

Tog ut all min jourkomp i tid och drog till en vän på andra sidan världen. Här blir jag bortskämd bland palmer och havsbrus. Äter tre rediga mål mat om dagen, sover som en stock hela nätterna, tränar på ett privat gym och låter solstrålar träffa min skräckbleka hud. Dessutom är konsumtion mitt nya ledord och det verkar fungera att investera sig ur kriser. Shoppinggudarna har varit barmhärtiga och sänt fantastiska affärer i min väg. Skor är min nya medicin!

Jag ringde honom innan jag åkte, men han svarade inte. Försökte få tag på honom i flera dagar. Skickade sms där jag allt mer desperat bad honom svara om han levde. Oron höll mig vaken i två dygn. Sen ringde jag hans jobb. Han svarade piggt efter två signaler. Blev förbannad. Så total brist på empati och respekt. Fick tag på hans bästa vän, snickaren. Sa att jag släpper nu. Måste gå vidare. Till min förvåning tyckte han att jag gjorde rätt. Han hade också släppt. Menade att han tröttnat på att bli ignorerad. Att vänner inte beter sig som han gör, sjuk eller ej.

Problemet är att jag inte kan släppa. Varje kväll dyker han upp bland virrvarret av tankar. Inte ens hans vänner orkar med honom. Han har isolerat sig totalt. Snickarn lovade visserligen att ringa hans jobb och be dem hålla ett öga på honom, men ändå. Borde vi inte göra mer? Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt?

Slut på elände

Reflektionen i spegeln på Åhléns får mig att haja till. Herregud, vem är den där sorgliga, ihopsjunkna varelsen?

Hemma ställer jag mig på vågen. Höjer förvånat på ögonbrynen. Tar en noggran titt i spegeln och ryser. BMI 16 klär ingen. Tårarna börjar trilla, igen. Van nu. Så trött. Måste hinna vila innan jourpasset.

På akuten frågar sköterskan om tanken med mitt hektiska schema är att bränna ut mig. "Du är ju här jämt!" Jag rycker på axlarna. Ignorerar ångesten som försöker göra sig påmind.

Oro att göra fel, oro för patienter, oro för honom. Sömnlösa nätter. Bortglömd aptit.

Vi ses hemma hos honom. Han nickar till hej från soffan. Reser sig inte ens längre. Rycker på axlarna när jag frågar om middag. Vänder bort ansiktet när jag böjer mig fram för en puss. Jag sätter mig tungt. Tårar väller upp i ögonen och jag låter gråten komma. Han tar inte blicken från TVn. Efter en stund frågar han om jag är snuvig. När han inte får något svar ger han mig en snabb och tom blick. Sträcker sig sen efter fjärkontrollen och byter kanal.

Vi äter under tystnad. Somnar på var sin sida av sängen. Det är kallt på så många sätt.

Jag slutar höra av mig. Har inget kvar att ge. Han ringer inte heller. Dagarna blir till veckor. Akutslaveri byts mot lugnt avdelningsarbete. Jag återhämtar mig sakta med tablettinducerad sömn, långa samtal med fina vänner, mat.

Jag blir starkare. Rätar på ryggen. Återfinner livsglädjen.
Sen gör jag det jag måste.

Solo igen.

The bottom is nådd

Jag vrider om nyckeln i låset som så många gånger förr, men den här gången är allt annorlunda. Det känns som jag gör intrång. Som om jag kommer få se något jag inte vill se. Ändå vet jag att jag måste.

- Hallå. ropar jag i trappan.
- Vem är det? Svarar en orolig röst.
- Gissa säger jag, och tänker att det är konstigt att han inte ens känner igen min röst.

Han är blek och oduschad. De mjuka byxorna har hasat ner över de magra höfterna. Tröjan är för liten och smutsig. I det annars så pedantiskt rena köket står smutsig disk på alla lediga bänkytor.

Han drar handen genom det flottiga håret. Tittar förvirrat på mig.
- Vad gör du här? Är du i stan? Kom du idag?
- Jag har varit här ett tag, svarar jag lugnt och möter hans blick. Du svarar inte i telefonen.
- Jaha.. säger han och ser sig förvirrat omkring. Vill du ha kaffe?

Jag tackar ja och låter blicken glida över rummet. Det är ovant att se saker framme. Papper, skräp, kläder... Har han börjat supa? Inga tomflaskor eller burkar står framme, och jag avfärdar tanken. Han tycker inte ens om alkohol.

Ett brak får mig att vända mig om och jag hittar honom liggandes på golvet. Disken på bänken är täckt av kaffepulver och vattnet rinner fortfarande i kranen.

Innan jag hinner tänka är jag framme hos honom. Nu är jag inte längre bara hans flickvän. Läkarrollen bubblar upp som på kommando. ABCDE. Allt verkar ok.

- Hur mår du? Säger jag oroligt och lägger handen på hans orakade kind.
Han ler snett. Tittar upp på mig.
- Det är bra det. Säger han med hes röst, men ligger kvar på golvet.
- Nej, säger jag. Det är inte bra. Inte bra alls.
Han rullar över på sidan och reser sig upp med ett stön. Haltar ut till sovrummet och lägger sig på sängen. Jag följer efter.
- Vad hände?
- Jag vet inte. Jag ramlade väl, säger han och frustar till som av skratt. Plötsligt låg jag bara på golvet.

Jag försöker prata med honom. Få honom att förstå. Att han förändrats. Att något är fel. Att man inte plötsligt ramlar. Han lyssnar men fortsätter hävda att allt är bra. Jag ska inte oroa mig. Jag är larvig. Han tycker självklart om mig fortfarande. Det finns ingen anledning att göra något.

Jag stänger dörren bakom mig och tar upp telefonen på vägen därifrån. Hans vän svarar efter fyra signaler och när jag lägger på en en halvtimme senare är jag både lättad och oroad. Jag är helt säker nu. Han är sjuk, men vägrar erkänna det. Vägrar gå till läkare.

Hur länge orkar man ge utan att få något tillbaka? Ska jag låta mig styras av hoppet och oron, stanna och fortsätta dras med ner, eller ska jag gå?

Vännen med insikt

- Jag har tänkt mycket på det du berättade sist och jag har bara en sak att säga.
- Vad?
- Spring. Spring för fan.

Oh happy day!

Lyckades fickparkera i minimal lucka, hittade ledig tvättid, tog en "omöjlig" blodgas på första sticket, äntligen godkänd ledighet i vår och bokat resa till andra sidan jorden. Sen ringde han-som-jag-gett-upp. Äntligen ljus i tunneln!

Det har varit en tung period som jag bara vill glömma och därför inte dokumenterat. Nu går jag vidare.