Varför?

Magkänslan går inte längre att ignorera. Hela mitt väsen vet. Något är fel. Han är annorlunda. Svarar kort på frågor. Drar sig undan. Ringer inte. Ser inte nya klänningen. Sover länge. Struntar i morgonpussen. Suckar. Ser mig inte.

När en del av mig ber mig blunda för allt som är fel dyker minnena upp. Orden. När han gång på gång väckt mig alldeles för tidigt. Jag som sovit som skönast och svurit tyst för mig själv när jag hört honom börja skruva på sig. Som spelat död när han lagt armarna om mig och borrat in sin näsa i min nacke. Som inte kunnat låta bli att slå upp ögonen och le vid de viskade orden. Du är så vacker. Aldrig har jag vaknat på en bättre sida.

Blickarna. De som får mig att tappa ord. Händerna som inte kan låta bli min kropp. Och leendet. Alltid så lycklig. Så självklar. Mina vänner har häpnat, gång på gång. Kallat honom för fridlyst art. Ingen hade trott att killar som han fortfarande existerar.

När jag påtalade att distansgrejen skulle bli jobbig tittade han rakt på mig och sa självsäkert: "Vi får göra så det funkar. Jag tänker inte släppa dig." Och det var då jag bestämde mig för att våga lämna sargen. Våga falla. Ingen har tidigare fått mig att känna ett sådant lugn. En total trygghet.

Nu, inte så lugnt. Jag är hispigare än någonsin. Överanalyserar allt. Han säger att inget är fel, men jag vet ju att han ljuger. Vänner säger att jag kanske behöver det här. Få in lite spänning i förhållandet. Få känna att jag behöver anstränga mig.

Kanske är det sant, men inte just nu. Vardagarna innehåller tillräckligt med spänning. Jobbig spänning. Och ensamhet i nya staden. Det är nu jag så desperat behöver den där tryggheten. Bekräftelsen.

Det är som om min livlina håller på att kapas.

Och jag vet inte varför.