Femårsplan

"Jag har nog aldrig förr hört ett så vedervärdigt ord", sa dr E upprört.

Hon som alltid levt för dagen. Jobbat korta perioder på en mängd sjukhus och vårdcentraler runt om i Norden. Som trivs i en rotlös tillvaro.

För henne var beslutet att tacka ja till ST enormt. Hon kom fram till att det var kliniken hon trivdes allra bäst på. Och staden hon kunde tänka sig att stanna ett tag i. Hon hade inte riktigt förstått att de efter någon månad skulle be henne om en femårsplan.

"Femårsplan! FEMÅRSPLAN! Fattar du hur lång tid det är?!" Hon skrattade uppgivet och jag log.
"Vad svarade du?"
Hon skrockade. Det enda som kommit ur hennes chockade hjärna hade varit;
"Får man randa sig* på andra orter?"
De hade inte blivit helt nöjda med den frågan.

*Randa sig under ST (specialisttjänstgöringen) innebär att man under en tid är på annan klinik än den man specialiserar sig inom.T.ex att man under sin ST i kirurgi jobbar några månader på medicinavdelning.

Så många val

Det var verkligen inte lätt att komma fram till var jag ville jobba i sommar. Helst vill jag nämligen inte jobba alls, utan bara slappa. Tyvärr sätter den finansiella situationen käppar i hjulet för skön ledighet.

Att vikariera på det sjukhus man senare tänker göra AT på är ett smart drag. Då har man liksom lite förtur. Det är nämligen inte alls givet att man får AT direkt efter examen, i alla fall inte om man vill bo söder om Lycksele. Och det vill jag. Frågan är var i Sverige (eller Norge) jag vill tillbringa två härliga år av mitt liv.

Jag granskade sverigekartan. Googlade olika orter. Läste AT-recensioner. Ältade till förbannelse. Och tog till slut ett beslut.

Efter flera dagar fick jag äntligen tag på rätt person, som käckt upplyste mig om att jag var för sent ute och att alla sommarvikariat redan var tillsatta.

Överlevnadsstrategin kickade in efter ett glas vin och två chokladkakor. Som en iller letade jag under en veckas tid runt på internet efter bättre alternativ. Ringde, mailade och mådde konstant lätt dåligt över att behöva sälja mig själv. Jag hatar att söka jobb.

Så plötsligt, igår, ringde mitt första val och meddelade att de ändå hade en tjänst till mig om jag fortfarande var intresserad. Jag sa ja direkt och blev tilldelad avdelning och lön. Det enda jag lyckades förhandla om var två veckors ledighet.

När jag la på luren konstaterade jag krasst att jag inte var så överlycklig som jag borde vara. Senaste veckans ändrade inställning om det sjukhuset hade satt sina spår. Och osäkerheten inför framtiden är påfrestande. Hur ska man veta om man väljer rätt? Eller ska man bara kasta sig ut och låta slumpen avgöra?

KK?

- Är du också kramsugen, eller ska jag räkna med att fortsätta vara frustrerad?

Jag hade precis, efter lite velande, tackat ja till en fika med dr.G. För några (ganska många) år sen vaknade jag i hans säng en morgon och visste inte var jag var eller vem han var. Ändå ville han fortsätta ses, så det gjorde vi. Ett tag. Men det kändes inte rätt och jag slutade så småningom höra av mig.

Under hösten har jag råkat träffa honom på sjukhuset några gånger, och försökt sona min fula dumpning genom att vara glad och trevlig. Tydligen har det gett honom idéer...

Jag svarade att jag bara ville fika, och han tyckte det lät klokt, men trist. Så vi fikade. Och det var lite stelt men småtrevligt. Inte mer än så. Nu kom nästa sms.

- Jag vill gärna ses igen, och nästa gång hoppas jag att vi kan bli lite fysiska. Jag är väldigt sugen på dig. Vad säger du om det?

Snacka om att vara ärlig med sina avsikter! Äntligen en kille som vill ha min kropp! Mitt gnisslande självförtroende fick sig några droppar fin symaskinsolja. Dessutom lär han inte vara en sådan som backar ur i sista sekunden.

Men, till min förargelse är min spontana reaktion nej. Nej nej nej. Jag är inte attraherad av honom. Tyvärr. Så jäkla typiskt.

Ändå har jag inte svarat än. Något får mig att tveka.

Det känns lite som att man under en tid av svår svält tackar nej till fläskkarré, bara för att man föredrar oxe.

Schizohumor

Klockan var 03 på natten. Hon gick ut och in ur rummet flera gånger. Stannade där inne med låst dörr, tittade ut, tog ett steg, och vände tillbaka in, vred om låset igen.

Till slut kom hon ut. Välklädd men strumplös. En klarblå toppluva på huvudet. Runda kinder och ett vänligt leende. I sin hand höll hon hårt en skokartong.
Jag bad henne slå sig ner. Frågade om hon visste var hon befann sig.

"Jaaa, det är klart! Jag är på psykakuten!"
"Vad gjorde du inne på rummet?" Undrade jag.
"Jo... det var en dvärg där som målade mig i ansiktet."
"Eh.. jaha... var är dvärgen nu? Ser du honom? Säger han något?"
"Han sitter på min axel och blåser i mitt öra. Han vill ha 50000 kr" svarade hon lugnt.
Jag kände pulsen stiga. Syn-, hörsel- och taktil hallucination på samma gång. Extremt ovanligt!
Då började hon skratta. Ett glatt och varmt skratt.
"Jag skojar ju bara! Ser du någon dvärg kanske? Tror du jag är knäpp?"
Vafaan...
"Det här är inte rätt ställe att skoja om sådant på!" Sa jag leende, och kunde inte låta bli att instämma i skrattet. När vi lugnat ned oss bad jag henne åter berätta vad hon gjort där inne.
"Det är så att jag har telepatisk förmåga. Det är bra kontakt där inne." Nu var rösten allvarlig. Hon fortsatte. "Det är bra att kunna prata med sina vänner på det sättet. Det vill jag inte medicinera bort!"
"Ok... Och vad har du i kartongen?"
Med pillemarisk blick öppnade hon lådan och visade upp en död fågel på en bädd av bomull. Jag mötte frågande hennes blick.
"Den sover, Och när den vaknar kommer den växa och bli en tupp!"
Sen reste hon sig upp. "Jag har visst hamnat fel. Jag var på väg till min show. Alla barnen väntar".

Jag bad henne sätta sig. Förklarade att det var mitt i natten och att jag ville att hon skulle stanna kvar. Lockade med nybäddad säng och goda smörgåsar.
Hon höll upp handen och jag tystnade. Sen vände hon sig bort och blundade hårt. När hon öppnade ögonen igen såg hon lättad ut.
"De tycker det är synd att jag inte kommer, men det är ok att jag stannar här en stund".

Vilken tur.

Alone again

Han dumpade mig via ett sms när jag satt på bussen på väg till jobbet. Det var ett typiskt "det är inte du, det är jag"-avslut. Tydligen har han funderat hela julen och kommit fram till att han varken har tid eller energi för någon annan än sig själv just nu(!?!).

Besvikelsen la sig som en klump i bröstet. Jag blinkade bort tårarna och gick igenom alla hans dåliga sidor. Sen hörde jag av mig till lilla K som på något magiskt sätt fixade en extra konsertbiljett till mig.

Jag var ingen bra läkare den dagen. Det är svårt att känna empati när man inte mår bra själv. Blev mer irriterad än vanligt på folk som beklagar sig i stället för att ta itu med sina problem. Hallå, fatta, piller hjälper inte mot att du vantrivs på jobbet!

Ett par stora stark och en upplyftande konsert på kvällen botade den akuta dysforin. Snart var jag på banan igen. Ingen större skada skedd. Men fortfarande svider det lite.
Vill verkligen inte vara ensam längre.