Smitare

Jag ramlar svettig och stressad in i rondrummet. Precis i tid. Upptäcker till min lättnad att de inte börjat än så jag slår mig ner och stämmer in i kallpratet. Alla är där utom överläkaren. Veckans nya överläkare. Ännu en stafettläkare.

Efter en kvart har kallpratet tystnat och sköterskan går ut för att försöka få tag på den frånvarande psykiatrikern. Några minuter senare är hon tillbaka in och berättar att han fortfarande är kvar på sitt hotellrum, och har bett henne komma förbi med en bil som han kan följa. Taxi vill han inte ta, han vill ha med sin egen bil. Problemet är att han inte hittar till sjukhuset.

Våra hakor slår i bordet. ST-läkaren blir högröd i ansiktet och undrar sammanbitet om man inte borde kunna ta sig till sin arbetsplats själv och i tid när man har 30 000 i lön. I veckan. "Välkommen till ännu en icke fungerande dag inom psykiatrin" mumlar AT-läkaren.

Efter ytterligare en halvtimmer vaggar överläkaren in. Han berättar på knagglig svenska att han inte vill vara på avdelning. Han kan inte datasystemet, han vill inte träffa några patienter, det enda han säger om patienterna är upprepningar av vad någon annan sagt. Det lutar åt katastrof.

Det blir ST-läkaren som får styra upp verksamheten, fatta alla beslut, introducera överläkaren och samtidigt handleda mig och AT-läkaren. Jag jobbar på så gott jag kan och försöker att inte besvära den tokstressade ST-läkaren mer än nödvändigt.

Äntligen blir klockan gå-hem-tid, och jag tar mitt sprängande huvud med mig och rymmer därifrån. När jag kommer hem inser jag att jag råkat gå hem en timme för tidigt!!
Oupps...

Frustration och tjusning

Det lugna tempot var välkommet första veckan. Jag hade gott om tid att lära mig hitta, få koll på rutinerna och memorera namn på skötare och sköterskor. Andra veckan klättrade jag på väggarna. Igår ringde jag runt och ordnade en jourvecka på psykakuten i stället för på avdelningen. Måste passa på att lära mig så mycket som möjligt innan psyktempot och den lurande latmasken tar över min själ.

Idag erbjöd jag mig att göra en SCID-II intervju* på en trasslig ung patient. Varken överläkaren eller någon av ST-läkarna hade någonsin gjort en sådan, så ingen kunde hjälpa mig. HUR kan man vara överläkare eller i slutet av sin ST utan att ha gjort en så vanlig strukturerad intervju? Bortförklaringar om att de inte har tid förstår jag faktiskt inte. De verkar ju ha det hur lugnt som helst!? Detta kan väl inte vara första de två veckorna i deras karriär som de inte tokstressar på jobbet?

Intervjun var inte helt lätt, men det gick bra. Tjejen som så lätt brusar upp och är misstänksam mot allt samarbetade faktiskt och svarade så gott hon kunde på frågorna. Resultatet, Borderline personlighetsstörning, var föga förvånande, men bra att få det svart på vitt. Dessutom framkom det saker ingen vetat om tidigare. Jag kände att hon slappnade av och vågade lita på mig. Riktigt skön känsla att nå en sådan patient, och när jag cyklade hem tänkte jag på henne och insåg att jag idag upplevt tjusningen med psykiatri.

*SCID II = ett strukturerat intervjustöd som används för diagnostik av personlighetsstörningar

Första patienten

Hon tittar avvaktande och samtidigt nyfiket på mig. Den stora kroppen djupt nersjunken i soffan. Mamman sitter bredvid och pillar nervöst med en papperslapp. Det ska få träffa doktorn för första gången. Doktorn på den psykiatriska avdelningen där dottern hamnat efter att ha stoppat i sig en stor mängd tabletter. Och doktorn, det är tydligen jag det...

- Hur mår du? (Standardfrågan. Brukar fungera. Märks det att jag är nervös?)
- Ok. (Hon möter min blick! Det är positivt.)
- Hmm... Känns det bra att vara här på avdelningen?
- Ja.
(Öppna frågor var det...)
-Varför tog du de där tabletterna igår?
- Vet inte.
(Verkar vara lika bra att gå på pudelns kärna direkt)
-Ville du ta ditt liv?
- Nej.
(Nehej... vafan ska jag fråga nu....)
- Mådde du dåligt? Var du ledsen?
- Sådär.
(oookej...)
- Vill du berätta lite om hur du kände?
Axelryckning... tystnad....
- Hade du ångest?
- ... Ja.
- Hade du planerat att ta tabletterna?
- Nä.
- Så det var en impulsgrej?
- mmm.
(Det här går verkligen strålande. Syns det att jag börjar få panik? Att jag längtar bort? Att jag inte vet vad jag bör fråga om?)

Jag klämmer fram ytterligare några slutna och riktade frågor innan jag ger upp och avslutar samtalet. Hon svarar aldrig med mer än två ord, får dra ur henne information. Inga leenden, inga framtidsplaner, inga vänner, inget som är roligt.... Då och då skadar hon sig själv på olika sätt. Aldrig planerat, alltid på impuls. Lång medicinlista. Inget som hjälper.

Efter en djupdykning i journalen (på psyk har man tid med sådant) hittar jag bl.a en misstanke om autismspektrumstörning och en diagnos på social fobi. Tydligen ingen som fått henne att le eller säga hela meningar. Många långa utredningar. Kuratorer, psykologer och psykiatriker. Och nu är hon mitt jobb. Min patient. Den som ska hjälpa och få henne att ändra på beteendet som funnits sedan fyra års ålder.

Jag känner att jag är på djupt vatten. Har ingen som helst aning om hur jag ska gå vidare. Överläkaren suckar och föreslår några medicinändringar. Försöker trösta mig med orden "Vi kan inte göra så mycket mer för patienter som hon".

Så frustrerande. Och hopplöst. Ska man bara ge upp?

Leker doktor

Första arbetsveckan som ovan doktor är avklarad. Omtentan är skriven och godkänd. Sakta börjar livet falla på plats igen.

Första dagarna var vi fem läkare på avdelningen(!!). Alldeles för lite för mig att göra så jag svansade efter i god kandidatanda. Tredje dagen var jag till min förvåning ensam läkare där. Alla andra var på utbildning! Plötsligt var det jag som skulle ha alla patientsamtal och fatta viktiga beslut om mediciner och permissioner. När min inre panik var som störst slog Murphys lag till och journalsystemet brakade ihop. I två oerhört långa timmar kunde jag inte läsa på om någon patient.

Nåväl, med hjälp av trevliga sköterskor, tidigare kunskaper, sunt förnuft och Google lyckades jag hålla fasaden uppe och patienterna vid liv. Dock tog det över ett dygn innan hyperhidrosen med panikdoft la sig. (Paniksvettning har verkligen en säregen doft, något jag inte kan minnas att jag upplevt innan kandidatlivet började). Resten av veckan förflöt som tur var utan större komplikationer och när helgen kom infann sig till min förvåning en känsla av tomhet. Inga måsten, inget som ska pluggas, inga roliga planer. Och regn regn där ute. Jag har vilat upp mig, städat, tvättat, ätit god mat och faktiskt sitter jag här på söndag kväll och ser fram emot att åka till jobbet i morgon bitti!

Stress, plugg & 6

Nästa vecka ska jag skriva omtentan, och det blir den femte tentan på fyra veckor. Det har varit en stressig avslutning på terminen vilket lett till sömnsvårigheter och magproblem. Börjar dessutom jobba på måndag, som vik.ul* på psyk. Hoppas och räknar med lugnt tempo där.

Träffade förresten dr Å ute häromveckan. Hon såg risig ut, och berättade snyftande att MK dumpat henne. Hon var helt förstörd, kunde knappt hålla tårarna tillbaka. Trots att hon blivit förälskad och gett allt för förhållandet så räckte det inte för honom. Hon undrade vad jag tyckte och tänkte. Skulle hon ge honom lite tid bara? Kunde han ha ett normalt förhållande? Skulle han någonsin ta itu med sina alkoholproblem?

Jag fick dåligt samvete. Så där kär var jag i ärlighetens namn aldrig. Jag blev inte ledsen när det tog slut, blev mest bara irriterad. Jag tröstade henne och sa att han var en skit och att hon skulle gå vidare. Att hon snart kommer hitta någon mycket bättre. Och jag menade det.

Själv hittade jag en stilig ekonom som fick följa med hem. Väl i säng berättade han att han var lycklig singel och inte ville ha något förhållande på länge. Jag kontrade med att ONS inte är min grej, och att jag därför tyvärr inte kunde ha sex med honom. Han blev sur. Sen somnade vi. På morgonen omvärderade jag beslutet och insåg att detta kanske var årets chans till bra sex. Det var det inte.

*vikarierande underläkare