Knivtrauma

Larmet kom strax efter nio. Ambulansen var på väg in med en knivskuren, kraftigt blödande ung man. I snabb takt gick läkaren till akutrummet där traumateamet föreberedde sig. Narkosjouren, neurojouren och kirurgjouren var på plats. Alla koncentrerade och allvarliga.

Abulansmännen rullade in patienten på rummet och med en väl inövad effektivitet låg han snart på britsen. Panik lyste i blicken, men han var tyst och höll sig helt stilla medan hans dyra kläder klipptes bort. Någon kopplade ett EKG, någon annan satte på blodtrycksmanchetten och pulsoxymetern medan en tredje satte en grov nål i hans arm. Mitt i kaoset böjde sig en sköterska över honom och frågade vem de skulle kontakta.
”Va? Vaddå?” sa killen förvirrat.
”Vill du att vi ringer någon? Din mamma eller pappa kanske?”
”Nej, ingen.” Svaret var trotsigt och snabbt. Samtidigt så sorgligt.
”Är du säker? Är det ingen vi kan kontakta?”
Han var tyst en stund, funderade. Sa sen med låg röst på klingande rinkebysvenska;
”Min kusin är här utanför, du kan snacka med honom.”

Det där ögonblicket har etsat sig fast. Killen är 18 år, ligger naken och blodig på en brits omgiven av okända människor. Han har nyss blivit allvarligt misshandlad, knivskuren. Befinner sig i chock. Och ändå, ändå vill han inte att hans föräldrar ska få veta vad som hänt.
Det känns fel.