Calicivirus

Vinterkräksjukan härjar på avdelningen, men jag kunde ändå inte tacka nej till jobb under julhelgen då man tjänar hela 75 kr mer i timmen.

När en patient tillfrisknat från kräksjukan och får åka hem, måste rummet där denne legat städas extra noga och enligt särskilda rutiner eftersom det är en så otroligt smittsam sjukdom. Det visade sig bli min arbetsuppgift denna helgdag. Calicistäd. Det måste väl ändå klassas som högriskjobb? Blir jag inte sjuk nu lär jag sakna den där receptorn!

Intressant att notera att två av de misstänkta calicipaitenterna skickades iväg på akut ileus-operation. Farligt att få tarmvred i kräksjuketider!

H som i hat

Min hypokondriska kompis H har kommit hem från Paris, och jag bjöd på middag med vin. Denna gång drack hon faktiskt av den ädla drycken, vilket man får betrakta som ett stort framsteg! Däremot hade jag nog tänkt till både en och två gånger innan jag bjöd hem henne, om jag vetat att hela kvällen skulle komma att handla om henne och alla hemska människor i hennes liv.

Det började med en och en halv timmes monolog om vilken dålig pojkvän hon har och alla fel han begått under deras år tillsammans. Kärleken byttes under en period ut mot hat, men det enda hon känner nu är likgiltighet. Ändå gör hon inte slut, av ekonomiska skäl. Hon har inget jobb, och han försörjer henne. Varför inte han slänger ut henne är för mig en gåta.

Dessutom har hon under året i Paris inlett en internetflirt med en betydligt yngre kille. Som hemmafru hade hon all tid i världen att chatta , och när pojkvännen avslöjade det hela och läste vad de skrivit bröt han ihop. Själv kunde hon inte sluta skratta. Hon tyckte synd om honom, men hon fick inte stopp på skrattet. Det bara bubblade upp. Han måste känt sig så förödmjukad, men i stället för att skälla ut henne och göra slut bönade han och bad om att hon skulle stanna hos honom.

Nåväl, hon petade i maten jag lagat och bytte så småningom ämne och började i stället prata om gamla kollegor som hon hatade av olika anledningar. Jag tänkte att detta kanske var bra träning inför psyk-kursen, och satt tyst. Synd bara att man som psykiatriker inte kan dricka alkohol medan patienterna orerar. Jag fann att drycken gjorde det hela betydligt mer uthärdligt.

Sen gick vi ut och jag, som redan resignerat och låtit henne styra kvällen, följde motvilligt med till ungdomshaket där hon mötte sin internetflirt. Shit vad liten han var, både till växten och till utseendet! Dock verkade hon gladare än jag sett henne på länge så jag sa ingenting. Olovligt hångel är kanske bästa medicinen mot negativa tankar? Efter en timme som tredje hjul smet jag hem.

Inte en av mina bästa kvällar.

Kunskap är makt

B ringde mig och var orolig för sin fot. Den hade gjort ont hela dagen, och när hon kom hem på kvällen upptäckte hon att den var svullen också. Utan att hon vrickat den eller gjort något annat konstigt. Dessutom hade hon värk i ett knä och en armbåge.

Jag trotsade mörkret och snöblasket och tog den sju minuter långa promenaden hem till henne, och hon tog tacksamt och haltande emot mig.

Foten var mycket riktigt svullen. Dessutom varm och öm. Artrit föreslog min hjärna ganska snart och jag började rota i gamla kunskaper.

Hon var för frisk för septisk artrit.... Virusartrit kanske? Eller reaktiv artrit? Det kan man få efter magsjuka, urinvägsinfektion... och klamydiainfektion.

Efter min lilla undersökning tittade jag henne rakt i ögonen och sa på skoj;
"Har du möjligen haft klamydia nyligen?"
Hon stirrade på mig och blev allt mer röd i ansiktet.
"Hur fan visste du det? Vad har det med min fot att göra? ...Äckliga kille, första gången man får till det på över ett år, och så får man klamydia. Kan foten bli såhär av det? Jag ska fanemig aldrig mer ligga."

Nu var det min tur att bli paff. Vilken jäkla röta. Hade absolut inte trott att jag skulle få ett jakande svar på den frågan. Hon var nästan lika imponerad som jag själv av mitt diagnosförslag, och undrade om hon fick bjuda doktorn på middag som tack.
Mäktig känsla.

Knivtrauma

Larmet kom strax efter nio. Ambulansen var på väg in med en knivskuren, kraftigt blödande ung man. I snabb takt gick läkaren till akutrummet där traumateamet föreberedde sig. Narkosjouren, neurojouren och kirurgjouren var på plats. Alla koncentrerade och allvarliga.

Abulansmännen rullade in patienten på rummet och med en väl inövad effektivitet låg han snart på britsen. Panik lyste i blicken, men han var tyst och höll sig helt stilla medan hans dyra kläder klipptes bort. Någon kopplade ett EKG, någon annan satte på blodtrycksmanchetten och pulsoxymetern medan en tredje satte en grov nål i hans arm. Mitt i kaoset böjde sig en sköterska över honom och frågade vem de skulle kontakta.
”Va? Vaddå?” sa killen förvirrat.
”Vill du att vi ringer någon? Din mamma eller pappa kanske?”
”Nej, ingen.” Svaret var trotsigt och snabbt. Samtidigt så sorgligt.
”Är du säker? Är det ingen vi kan kontakta?”
Han var tyst en stund, funderade. Sa sen med låg röst på klingande rinkebysvenska;
”Min kusin är här utanför, du kan snacka med honom.”

Det där ögonblicket har etsat sig fast. Killen är 18 år, ligger naken och blodig på en brits omgiven av okända människor. Han har nyss blivit allvarligt misshandlad, knivskuren. Befinner sig i chock. Och ändå, ändå vill han inte att hans föräldrar ska få veta vad som hänt.
Det känns fel.

Hattrick i avundsjuka

Mina föräldrar är i Afrika, dr E reser runt i Asien och mitt ex är på bröllopsresa i Sydamerika. Alla tyckte att just idag var en bra dag att maila mig och berätta om hur fantastiskt bra de har det.

Sol, värme, svajande palmer, paraplydrinkar, intressanta utflykter och hänförande utsikter... I tre mail på raken!

Själv sitter jag ensam, blek och hålögd, med jeans som fortfarande är blöta efter snöblasket, med microlagad havregrynsgröt i magen, och försöker anamma inspiration till att läsa någon av de feta pluggböckerna på skrivbordet.

Så jäkla orättvist!

Kobolamin?

Jag avslutar flingen med indianen. Han är sexig, men det finns inget mer. Jag orkar inte försöka.

Partyt tackar jag nej till. Jag måste vila. Sova ut. Har ingen lust att göra något annat. Trots att jag sovit 9-10 timmar varje dygn de senaste veckorna.

I affären hittar jag inget som lockar. Magen kurrar men illamåendet sköljer över mig varje gång jag tittar på mat. Jag går hem med bara ett paket havregryn i kassen. Igen. Billig i drift är man i alla fall.

Telefonen ringer. Orkar inte svara.

Lagar gröten, tvingar i mig en halv portion. Gråter en skvätt över att jag känner mig så patetisk. Så slut på alla plan.

Försöker blogga, men hjärnan är tom som vanligt. Hittar inga ord och ger snart upp.

Tar bussen hem och äter middag med familjen. Efter ett tag frågar de allvarligt vad som är fel. Har någon varit dum? Varför är jag så tyst? Och blek? Hur mycket har jag gått ner i vikt egentligen? Jag blir irriterad, slänger ur mig en ursäkt och smiter därifrån. Ingen har varit dum, bara jag som blivit allt konstigare.

Nästa morgon vaknar jag med sprängande huvudvärk och en klump i halsen. Sätter mig på sängkanten och resonerar med mig själv. Inser att jag mått så här förut. För flera år sen. Och då visade blodproverna att jag hade lågt Hb pga B12-brist. Jag minns hur läkaren ringde upp mig och med triumf i rösten sa ”Du är vegan va?!” Till hennes besvikelse var och är jag inte det. Jag älskar kött! Kanske äter jag bara för lite av det?

Redan samma dag påbörjar jag B-vitaminkuren. En tablett om dagen. Det kan ju inte skada i alla fall. Och se där, redan 10 dagar senare känner jag mig bättre! Fortfarande trött, men inte på samma djupa, ångestfulla sätt. Energin återvänder sakta. Liksom aptiten. Underbart! Kanske är det placebo, kanske hade jag en långlivad viros som nu läkt ut, kanske var jag bara överansträngd, eller så har jag prickat rätt i min gissning?

I alla fall är det skönt att det är över! Och tabletterna tänker jag fortsätta ta ett tag till.
Självdiagnostik på klinik. Billigt och effektivt!