”Jag eh... jag vet inte riktigt... vad jag känner... för dig. Oss. Det här.”
Plötsligt var jag klarvaken. Hjärtat började bulta med sådan frenesi och kraft att det måste hörts ända in till grannen. ”Inte jag heller” hör jag mig själv svara, förvånansvärt snabbt och med stadig röst.
Vi hade lagat mat och ätit middag tillsammans. Konversationen gick trögt och jag tyckte att han var ovanligt disträ och faktiskt riktigt trög. När vinet var slut och klockan mycket klädde han av sig under tystnad och la sig i min säng. Jag la mig stelt bredvid och önskade att han skulle klä på sig igen och gå därifrån. Det här är inte bra, tänkte jag.
Vi pratade en stund, kom fram till att vi båda var osäkra på vad vi kände, men att ingen av oss ville bryta totalt. Kompromissen, som lät bra just då, var att vi skulle börja ”dejta” igen, men inte vara tillsammans. Efter det släppte spänningen helt, och vi hade den mysigaste natten på länge. Han var förvånad över att jag inte blivit ledsen. Han hade förväntat sig tårar och ilska. Men nej, härdad och med tjock hud. Jag gråter bara när jag är ensam.
Sedan dess har vi hörts av allt mer sällan och bara träffats någon gång i veckan. Snart ska vi på bal tillsammans, planerad och betald sen länge, men efter det tror jag det hela kommer rinna ut i sanden.
Något saknas. Något viktigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hmm, ja vad ska man skriva. Du har ju själv skrivit om din tvekan tidigare.
Kanske du redan vetat att detta inte var för dig denna gången, eller så har din tvekan medfört att ni aldrig kommit tillräckligt nära, kommit "dit" för att det ska bli något verkligt. Om du förstår vad jag menar.
Jag tror du kommer att hitta din partner i livet när du slutar leta och vänta på det. Sluta kalla dig Dr Solo, alltså sluta definiera dig i termer av om du har ett förhållande eller inte. Du är du, en bra person, oavsett förhållande eller inte. Då kommer du att vara lyckligare nu och sedan satsa när du hittar någon du verkligen vill vara med och som verkligen vill vara med dig (och inte pussa på en massa grodor i onödan... det ger så taskig smak i munnen...).
köp en bunny.
Läkarstudenten: Tack för de vänliga och insiktsfulla orden! Jag förstår vad du menar, och jag håller till stor del med dig.
Jag trivs egentligen väldigt bra med mig själv, jag tycker om mitt liv och har många fantastiska vänner. Ibland känner jag mig ändå ensam och utanför "pargemenskapen", och då använder jag bloggen för att avreagera mig. Det gör kanske att jag framstår som mer desperat och osäker än jag egentligen är?
Jonas: Ingen dum idé alls...
Skicka en kommentar