En fas?

Jag är ett vrak hela veckan. Övertygad om att jag snart är singel igen. Börjar fundera ut strategier, letar bakdörrar. Försöker reparera muren runt mitt hjärta som han rivit.

När vi ses beter han sig som om inget hänt. Tillslut konfronterar jag och han ser ut som ett frågetecken. Hade han inte ringt på en vecka? Oj då. Göra slut? Nej, det har han inte tänkt. Han har inte tänkt alls. Säger han.

Jag är ändå inte övertygad. Han har förändrats. Vi har förändrats. Mina många grubblerier har resulterat i en plan B som jag nu tar till. Jag drar mig undan. Sätter mig en bit bort på soffan. Tar inte i honom när han går förbi. Åker iväg på partykväll med polarna och vinkar glatt hej då.

Det tar skruv. Nu ser han mig. Ger komplimanger. Vill att jag ska komma hem tidigt. Ligger vaken och naken i sängen och väntar. Lättnaden är så befriande.

Nästa vecka ringer han fyra gånger. Pratar glatt och mycket. Men ändå inte lika kärleksfullt som förr. Jag tänker att det nog är en fas. Vågar andas ut.

Sen fyller jag år. Han glömmer bort. Hör inte ens av sig. Och alla tvivel är tillbaka. Jag minns så väl vad en psykolog en gång sa till mig när vi diskuterade glömska; "Det man tycker är riktigt viktigt, det glömmer man inte".

Jag är kanske inte så viktig?

Eller så är han bara höstdeppig som alla andra?

Varför?

Magkänslan går inte längre att ignorera. Hela mitt väsen vet. Något är fel. Han är annorlunda. Svarar kort på frågor. Drar sig undan. Ringer inte. Ser inte nya klänningen. Sover länge. Struntar i morgonpussen. Suckar. Ser mig inte.

När en del av mig ber mig blunda för allt som är fel dyker minnena upp. Orden. När han gång på gång väckt mig alldeles för tidigt. Jag som sovit som skönast och svurit tyst för mig själv när jag hört honom börja skruva på sig. Som spelat död när han lagt armarna om mig och borrat in sin näsa i min nacke. Som inte kunnat låta bli att slå upp ögonen och le vid de viskade orden. Du är så vacker. Aldrig har jag vaknat på en bättre sida.

Blickarna. De som får mig att tappa ord. Händerna som inte kan låta bli min kropp. Och leendet. Alltid så lycklig. Så självklar. Mina vänner har häpnat, gång på gång. Kallat honom för fridlyst art. Ingen hade trott att killar som han fortfarande existerar.

När jag påtalade att distansgrejen skulle bli jobbig tittade han rakt på mig och sa självsäkert: "Vi får göra så det funkar. Jag tänker inte släppa dig." Och det var då jag bestämde mig för att våga lämna sargen. Våga falla. Ingen har tidigare fått mig att känna ett sådant lugn. En total trygghet.

Nu, inte så lugnt. Jag är hispigare än någonsin. Överanalyserar allt. Han säger att inget är fel, men jag vet ju att han ljuger. Vänner säger att jag kanske behöver det här. Få in lite spänning i förhållandet. Få känna att jag behöver anstränga mig.

Kanske är det sant, men inte just nu. Vardagarna innehåller tillräckligt med spänning. Jobbig spänning. Och ensamhet i nya staden. Det är nu jag så desperat behöver den där tryggheten. Bekräftelsen.

Det är som om min livlina håller på att kapas.

Och jag vet inte varför.

Surtanten

Fingret darrade när jag sträckte fram det för att ringa på dörrklockan. Nervös. Jag vill så gärna hyra den där toppfina lägenheten i huset hon äger. Kakelugn och allt. Mitt i stan. Mer än prisvärd hyra. Så onödigt att ägaren totalt saknar social kompetens.

Jag skrev ett fint brev på riktigt brevpapper och skickade med snailmail. Sen ringde jag och försökte småprata, men hon svarade surt att hon skulle återkomma och sen slängde hon luren i örat på mig. Tur att jag blivit varnad. Ändå trubbades mitt goda humör av.

Idag var det dags för hennes granskning och bedömning. Av mig. Jag bävade. Tänkte att det var tur att jag har erfarenhet av knäppgökar.

Hon inledde artigt och trevligt. Jag satt på nålar med plus på 110. Dolde nervositeten med leenden och småprat. Lät henne prata på och få beklaga sig över alla dumma hyresgäster. Försäkrade att jag inte tänkte skaffa husdjur eller börja röka. Att jag aldrig la sopor i fel tunna. Höll med om att cyklar ska parkeras i cykelställ, att hundbajs är äckligt, att man inte ska gå under istappar... Samtidigt väntade jag på vändningen när hon skulle hugga mig i ryggen.

Den kom aldrig. Det var ett trevligt möte. All anspänning helt i onödan. Surtanten måste haft en riktigt bra dag!

Nu är det bara att hålla tummarna.