En dag mitt i veckan

Upp i ottan, försöka sova på tåget. Inser att det är omöjligt då 5 killar i 12-årsåldern sitter i samma vagn, övertrötta och höga på socker. Lärde mig nytt ord i alla fall; keff. Det verkar betyda dåligt.

Framme, rask promenad till sjukhuset. Hämta nya kläder, byta om, egeninköpta namnbrickan på plats (nehej du, här trycker vi inte upp några nya namnskyltar för sommarjobbare).

På avdelningen. Försöka hinna läsa på nya patienter och se vad som hänt under natten. Slänger en blick på mitt fack. Massa papper. Svar på remisser som förra underläkaren beställt. Vad ska man göra med dessa? Ögnar igenom, sätter en kråka, lägger i annat fack.

Rond. Överläkaren vid rodret men jag får ta mycket ansvar själv. Hon visar, berättar och förhör om vartannat. Duktig men överambitiös. Vill utreda allt. Jag får skriva remisser för brinnande livet.

Lilla skämtsamma tanten mår sämre. Hon ser ut som en blek fågelunge i sängen. "Ni får göra vad ni vill med mig, bara jag blir bättre" väser hon under syrgasmasken. Hon har rätt behandling. Varför blir hon inte bra? 93 är väl ingen ålder?

Den tandlösa farbrorn visar en bild på sin stora kärlek. Hon dog ung. Han tröstade sig med flaskan. Nu känner han sig färdig med livet. Jag vill muntra upp, men hittar inga ord. Han tackar nej till all hjälp och får gå hem. Hem till sitt liv i misär.

Nästa herre mår "förjävligt mycket bättre". Allt är förjävligt. Framförallt det som är bra. Han är förjävligt nöjd med vården och vill gärna stanna kvar. Det får han inte, förjävligt många nya patienter är på ingång.

Tiden går fort. Får springa till tåget. Hamnar bredvid en annan UL på tåget. Han har dålig andedräkt. Och pratar hela tiden. Munnen alltför nära min näsa. Fetor ex ore.

Granskar sommaren som rusar förbi där ute och tänker att dagen inte varit så keff trots allt.

Var är jag? Vem är jag? Var är mitt liv?

Någon har tryckt gasen i botten och satt mitt liv på expressfart. Jag förstår knappt själv vad som händer och var dagarna tar vägen. Kanske är det inte så konstigt. Jag har på tre veckor gått från cyklande singelstudent med mycket fri- och egentid till dagpendlande, heltidsarbetande läkare med pojkvän och bil. Herregud.

Först var det examen. Dr. E bodde hos mig hela sista veckan och peppade mig regelbundet med sina kryptiska kommentarer. Det festades hårt i dagarna två och på avslutningsmiddagen tog jag med ett entourage bestående av 7 stiliga och generösa män. Kursarna var som planerat imponerade. Entouraget missförstod dock syftet och trodde festen handlade om att supa ner mig. Därav dimmig och illamående men ack så pampig examensceremoni. Sen fest igen, för vänner och släkt. Klackar i taket och alla ville skåla med doktorn. Skål, skål!

Därefter iväg till Medelhavet för att träffa honom. Han var redan där på jobb, och resan var hans examenspresent till mig. Bästa presenten! Underbar vecka. Han var så snäll och fin att jag tillbad Eros; ”ta en pil och skjut mig för fan”. Tror att jag blev bönhörd. Pilen har i alla fall snuddat vid mig. Han är däremot träffad rakt i hjärtat.

Jag hann vara hemma i flera timmar innan jobbet började. Rundvandring och nytt journalsystem, skaka hand med ca en miljon läkare och sköterskor. Tjock bunt med papper som jag ”bör läsa igenom” (väntar fortfarande på inspiration). På medicinavdelning nu. Ganska jobbigt om jag ska vara ärlig. Lite halvkass stämning på avdelningen och mycket gnäll. Förväntas jobba över. Har 1,5 timmars restid hem. Längtar ofta hem till sängen. Tokdåliga patienter. Kan ingenting. Inte ens rutinerna. Har jag valt fel yrke i alla fall? Då lyfter den hjärtsjuka 93-åriga lilla damen på syrgasmasken och säger med glimten i ögat:
”Men doktorn, hur blir det nu med bröllopet? Skjuter kronprinsessan upp det tills jag blir frisk?”.
Den allvarliga stämningen på ronden byts mot gapskratt och plötsligt känns allt bra igen. Kanske är jag ändå på rätt ställe. Eller i alla fall på väg åt rätt håll.