Mitt i natten, när jag precis slumrat till, böjer han sig över mig och ser djupt in i mina sömniga ögon. Sen tittar han bort och säger det där. Det som får mig att sväva och sjunka lite på samma gång.
"Jag håller på att bli riktigt, riktigt.... kär..... i dig."
Jag tittar på honom. Han är allvarlig. Vad kan jag säga? Jag vet som vanligt inte vad jag känner. Vi träffades för första gången tio dagar tidigare. Jag tänkte att han var det perfekta sommarstrulet. Ett bra kk att ta till under förberedelserna inför flytt till AT i annan stad.
"Det gick...eh, fort..."
"Jag har försökt låta bli, jag har verkligen försökt" viskar han lite uppgivet. Och jag tänker att han är ju världens finaste. Jag är dum i hela huvudet om jag inte blir kär tillbaka. Han är värd det. Jag är värd det.
Han får en kyss. En hård kram. Sen somnar vi omslingrade. Eller, han somnar. Och snarkar lite. Jag ligger vaken och tänker. Och hoppas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Hur gammal var du när du började plugga till läkare? Jag känner mig så himla stressad alltså...
Jag var 28 när jag började så kände mig lite gammal, men tänk så länge man ska jobba innan pension! Alternativet var att fortsätta med ett aptrist (men välbetalt) jobb i nästan 40 år till. Dessutom var min farsa 37 när han började plugga, och han hade en fin karriär.
Lite ålder/livserfarenhet är bara bra i det här yrket. Stressa inte.
...hur går det med känslorna? :)
oj, nu har du ju gett ut lite detaljer om dig själv solo. jag som alltid gillat integriteten så..
Vill veta mer :)
Skicka en kommentar