Bad dress day

Jag snubblar in på lasarettet i den nya staden med andan i halsen. Tack vare SJ är jag sen, men som god student har jag ringt och förvarnat så ingen är förvånad. Efter en rundvandring i expressfart blir jag visad till klädförrådet. Snabbt rycker jag åt mig ett par byxor som tycks vara i lagom längd och en blus i storlek S. En liten kall skrubb i källaren är mitt omklädningsrum och det är här jag inser att jag åter gått på landstingets klädskämt. Blusar är märkta med S, M och L, vilket står för Stor, Mellan och Liten. Hoppas innerligt att personen som kom på den märkningen fått kicken.

Iklädd ett tält och med håret på ända kommer jag ut ur skrubben och blir presenterad för dagens handledare. Hon är liten och snygg. Kläder i rätt storlek och frisyren på perfekt plats. Hon upplyser mig om att vi ska till operation och jag får åter lägga i en hög växel för att hänga med. Upp för trappor, genom korridorer, omärkta dörrar, ned för trappor, genom små rum... och plötsligt pekar hon på ett skåp. "Ta op-kläder där."

Denna gång tänker jag inte låta mig luras, men det visar sig att här betyder S small. När jag kommer in i omklädningsrummet är hon redan ombytt och står och väntar. Jag sliter av mig de vita kläderna och hoppar i de blå. Upptäcker revan i byxan ungefär samtidigt som hon brister ut i ett gapskratt. Man kan se hela min ljumske och halva trosan. Hon hämtar en ny byxa.

Nu är det träskor som ska på fötterna. Åter blir jag hänvisad till ett skåp, och där står pedagogiskt nog skonummer utmärkt på hyllplanen. Jag rycker åt mig ett par på 38-hyllan och hinner gå flera meter innan jag inser att de är minst en storlek för små. Jag ignorerar protesterna från stortårna och klampar vidare.

På salen frågar sköterskan efter min storlek på handskar. Jag får hjärnstillestånd. Inser att jag inte stått vid såret på en operation på över ett år. Och att jag glömt vilken storlek jag har. Eftersom jag absolut inte vill avslöja mig drar jag till med något. 7,5. Det låter fint. Hinner se sköterskans höjda ögonbryn och ändrar mig snabbt till 7. "Jag tänkte väl..." säger hon leende och håller upp första handsken. Jag stoppar i handen, känner att det inte alls är lika tight som det ska vara, och ber till gud att de inte ska märka att storleken är fel.

När jag lite senare står vid såret och krampaktigt håller en hake nickar sköterskan mot mina händer och säger; "Nästa gång tror jag vi kan ta en mindre storlek". Jag rodnar bakom munskyddet och tänker att det här verkligen inte var min kläddag.