Det är skillnad på folk och folk

Han var 23 år och visste att hans hjärtklaff var missbildad. Att det började bli dags för operation. Ändå slutade han dyka upp på de inplanerade läkarbesöken. När man så småningom fick tag på honom meddelade han att han flyttat till en annan stad och skulle få behandling där.

I nya staden undvek han läkare. I stället hittade han tröst i spriten och i allt tyngre droger. Att injecera amfetamin är bland det dummaste man kan göra, framförallt om man har en missbildad hjärtklaff. Frågan är om han tänkte på det.

När han kom in på akuten hade han haft hög feber i två dagar. Fåordigt berättade han om sitt hjärtfel och om sitt missbruk. Utredningar gjordes och man konstaterade en endokardit, inflammation i den missbildade hjärtklaffen.

Han var min patient och jag ögnade igenom journalen. Hajade till när jag såg att han haft ett troponinvärde på 6 (markör för bl.a. hjärtinfarkt. 6 är skyhögt). Började svettas när jag läste att han dagen innan klagat över obehagskänslor i bröstet. Att hans puls varit nere på 40 i perioder. Att blodtrycket varit väldigt lågt i perioder. Kardiologjouren hade kontaktats ett par gånger, men man hade bara fått svävande, lätt nonchalanta svar.

Han låg i sängen. Flinade. Svarade att han mådde bra. Lovade att dricka mer, bara han slapp vatten. (för vatten är så jääävla äckligt). På hans ena ben fick jag syn på ett stort, fult sår. Jag frågade hur och när han fått det.
"Asså, jag har ingen jävla aning. Jag har varit så fruktansvärt packad så jag kommer inte ihåg alls" blev svaret samtidigt som han med provocerad blick mötte mina ögon.
"Ok" sa jag, utan att blinka. Tänkte att han behöver hjälp. Samtalsterapi. Stöd i livet.
Sen frågade jag om han hade någon smärta och till min förvåning hade han väldigt ont i bröstet. Framförallt vid ansträngning.
"Varför har du inte berättat det tidigare?", undrade jag. Det visade sig att ingen frågat.

Jag sökte upp överläkaren och tillsammans gick vi igenom journalen. Att kardiologen inte tagit över patienten tidigare var anmärkningsvärt. Hans hjärta var uppenbarligen i riktigt dåligt skick och behövde övervakas. En akut operation låg inte långt borta. Jag undrade irriterat om patienten blivit lika nonchalerad om han varit en idrottskille, och överläkaren suckade.
"Självklart inte, en idrottskille hade de sugit åt sig direkt. Då hade man satt in alla resurser. Tyvärr är det så. Missbrukare behandlas ofta sämre".

På ett sätt kan jag förstå det. Han har misshandlat sin kropp. Han har själv fört in bakterier i blodet som fått fäste på klaffen. Han har valt att utebli från läkarbesöken. Han har valt att leva ett destruktivt liv. När han får en ny hjärtklaff inopererad måste han ändra sitt liv. Sluta med droger. Och det verkar han inte vilja göra.

Å andra sidan. Han är bara barnet. Något har fått honom att må dåligt. Något har lockat honom till drogernas värld. 23 år. Det är för tidigt att ge upp då.