Exet, dr E och jag

När dr E kom till stan passade vi på att ses alla tre. Järngänget. Det var flera år sen sist, men vi delar så många fina minnen.

Exet och dr E gick i samma kurs, det var genom honom jag lärde känna henne. Nu satt vi vid det runda bordet på kvarterspuben och uppdaterade oss om varandras liv. De, som båda är rika stafettläkare, turades om att bjuda mig på öl.

Dr E berättade om sin stundande resa. Hon ska bestiga berg i Nepal, och har inte alls förberett sig som planerat. I stället har hon stafettat i Norge och kärat ner sig i en elak chef. Det är första gången hon upplever känslor av detta slag, så hon känner sig helt förvirrad. Ingenting annat spelar roll längre. Hon gör allt för honom. Hennes humör åker berg-och-dalbana beroende på hur fort han svarar på sms. Det är väldigt olikt henne. Säkert bra för henne, men så typiskt att det är ett svin hon kärat ner sig i.

Exet berättade att han ska bli pappa. I februari. (Efter en snabb uträkning kom jag fram till att hans fru inte var gravid när han hånglade med mig i april. Phu!). De ska flytta till storstan och köpa ett tokdyrt renoveringsobjekt i en förort. Han såg inte ett dugg glad ut när han berättade, och snart kröp det fram. Han vill inte flytta till storstan. Hon vill. Han vill inte renovera hus. Han vill inte lägga alla pengar på boendet. Han tror att kombinationen småbarnsförälder och renovering kommer döda förhållandet. Jag sa några tröstande ord, som jag menade. Jag önskar honom all lycka. För mig är han inte längre intressant.

Senare på natten fick jag ett sms. "Saknar er så himla mycket. Allt var roligare förr." Och just nu är jag beredd att hålla med.