Solo igen

”Jag eh... jag vet inte riktigt... vad jag känner... för dig. Oss. Det här.”
Plötsligt var jag klarvaken. Hjärtat började bulta med sådan frenesi och kraft att det måste hörts ända in till grannen. ”Inte jag heller” hör jag mig själv svara, förvånansvärt snabbt och med stadig röst.

Vi hade lagat mat och ätit middag tillsammans. Konversationen gick trögt och jag tyckte att han var ovanligt disträ och faktiskt riktigt trög. När vinet var slut och klockan mycket klädde han av sig under tystnad och la sig i min säng. Jag la mig stelt bredvid och önskade att han skulle klä på sig igen och gå därifrån. Det här är inte bra, tänkte jag.

Vi pratade en stund, kom fram till att vi båda var osäkra på vad vi kände, men att ingen av oss ville bryta totalt. Kompromissen, som lät bra just då, var att vi skulle börja ”dejta” igen, men inte vara tillsammans. Efter det släppte spänningen helt, och vi hade den mysigaste natten på länge. Han var förvånad över att jag inte blivit ledsen. Han hade förväntat sig tårar och ilska. Men nej, härdad och med tjock hud. Jag gråter bara när jag är ensam.

Sedan dess har vi hörts av allt mer sällan och bara träffats någon gång i veckan. Snart ska vi på bal tillsammans, planerad och betald sen länge, men efter det tror jag det hela kommer rinna ut i sanden.

Något saknas. Något viktigt.

Knarkar kirurger?

Överläkaren sveper in, "skulle du med?" frågar hon över axeln och jag säger ja och springer efter. Trots de korta benen går hon fort, jag får halvspringa för att hinna med. Hennes tunna, stripiga hår ligger konstigt nog nästan helt stilla på det guppande huvudet. Hon berättar om patienter och komplikationer med ord jag inte riktigt förstår. Det är en speciell jargong, fylld av förkortningar och begrepp som jag inte hört förut.

Jag hinner knappt stänga dörren bakom oss innan hon är ombytt och på väg mot operationssalen. "Jag kommer efter" ropar jag medan jag ovant fumlar med sökaren och papperskläderna jag måste ha på mig. Hittar inga skor i min storlek utan får klampa ut med engångsstrumporna i ett par 41:or.

Snittet är ca 15 cm långt och hålls öppet med hakar av olika slag. Jag ser hjärtat bulta mot diafragma. Magsäckens glatta yta. Den mörka levern. Sladdriga, bleka tarmar. Och en massa kärl, blod och fett. Den hisnande känslan av att se rakt in i en levande kropp får mig att vakna till ordentligt.

Stämningen i salen är god. Retsamma kommentarer och skratt avlöser varandra. Jag assisterar så gott jag kan, men efter några timmar värker ryggen och magen kurrar högljutt. Jag ber om saft och undersköterskan sticker in ett sugrör innanför mitt munskydd.

Saften gör gott, i någon timme. Jag sneglar på klockan och inser att jag stått där, stilla, lätt framåtböjd, i träskor, under varm lampa, utan att äta, i fem timmar. Strax därefter sköljer illamåendet över mig och kallsvetten bryter ut på ryggen.

"Det är lugnt, du klarar det här", försöker jag intala mig själv och trampar desperat med fötterna som jag hört att man ska göra. Kroppen svarar med tunnelseende och golvet börjar plötsligt gunga.
"Jag tror jag sätter mig en liten stund", mumlar jag och vacklar bakåt. Överläkaren möter min blick och ropar snabbt ut instruktioner.
"Ta fram en pall till kandidaten!"
"Ge henne saft!"
"Ta av operationsrocken och böj ner huvudet ordentligt mellan benen."

Efter ett tag mår jag bättre, men stannar på pallen och ser resten av operationen på en bildskärm. Tänker att jag nog inte passar som kirurg. Kommer aldrig klara att stå stilla så där länge!

"Du ska inte skämmas för det där." säger den andra kirurgen. "Jag svimmade hela tiden när jag började."

Två timmar senare är de klara. Fortfarande på gott humör och till synes pigga. Hur går det till? Hur håller man blodsocker, blodtryck och koncentration på optimal nivå timme ut och timme in?

"Ska ni få lunch nu?" frågar jag, och antar att de tänker göra mig sällskap till matsalen.
"Nej du, snart börjar nästa operation" svarar överläkaren leende och klappar mig på axeln. "Men jag ska dricka kaffe!" fortsätter hon och börjar småspringa mot kaffeautomaten.

Hur går det till? Är kirurger verkligen mänskliga?

Surkart till sköterska

Höstterminen har rivstartat. Föreläsningar och praktiska övningar 08-16.30 varje dag första veckan, och direkt ut på praktik veckan därefter. Jag hade tur, hamnade på en intressant avdelning och fick en handledare som faktiskt bryr sig om att jag lär mig något. Ställer jag en fråga lägger hon allt annat åt sidan, även om hon egentligen slutade för en halvtimme sen, och ger mig en ingående förklaring. Halleluja! Så mycket roligare och mer givande placeringen blir när man har en bra handledare!

Det har varit mycket snack om att framförallt sköterskor ogillar att läkarkandidater äter sin lunch i avdelningens personalrum. Att kandidater, förutom att ta upp plats, dessutom har mage att dricka avdelningens kaffe är naturligtvis även det oerhört upprörande. Från kursledning och läkarhåll har vi fått veta att vi självklart får sitta där och att vi ska ta för oss av både kaffe och fika. Ingen klagar ju någonsin på att sjuksköterskestudenter äter där, och dessutom får avdelningen ca 1500 kr per dag för att ha en kandidat. Det borde täcka ett par koppar kaffe...

Igår råkade vi i alla fall ut för det som jag hört många andra berätta om. I godan ro satt vi, tre läkarstudenter, och åt våra lunchlådor i personalrummet. Då ser jag en äldre sköterska med bestämd min komma marscherande mot oss och jag förstod instinktivt att nu kommer det bli obehagligt.

”Ni är läkarstudenter va?” frågar hon surt och fortsätter när vi nickar,
”Ni får egentligen inte äta här, det är ont om plats.” Vi tittar oss förvånat omkring i det folktomma rummet.
”Kanske inte just nu, men det brukar vara fullt. Ni har ju ett eget kandidatrum där ni får sitta.”
Rummet hon syftar på är en mörk syrefattig skrubb utan fönster och utan ventilation. Vi försöker protestera, säger att vi fått information att vi visst får sitta i personalrummet och hon rycker på axlarna.
”Ni behöver inte flytta på er nu, eftersom det inte är så fullt idag, men egentligen får ni inte vara här. Bara så ni vet.” Sen går hon tillbaka till de andra och vi tittar förvånat på varandra innan vi snabbt äter upp och går därifrån. Den trevliga lunchrasten helt förstörd.

Varför tycker vissa sköterskor att det är deras plikt att få läkarstudenter att känna sig små och ovälkomna? Har de mindervärdeskomplex? Storhetsvansinne? Andra psykologiska problem? Jag vet inte, men är väldigt trött på beteendet.

Hopplöst förhållande?

Jag går direkt från begravningen och ringer på hans dörr med rödgråtna ögon. Han öppnar, ser jäktad ut, slänger ut sig ett ”är du redan här?” innan han försvinner in i vardagsrummet. ”Det är en bra film på TV” ropar han från soffan.

Jag tar av mig skorna och den svarta kavajen. Sätter mig intill honom i soffan. Väntar på att han ska fråga hur jag mår, hur det var. Kroppen skriker efter beröring, en varm kram skulle göra så gott. Jag lägger händerna i knät, höger hand nära honom så han lätt ska kunna ta den om han skulle vilja göra det. Det gör han inte. Han lutar sig tillbaka i soffan och lägger händerna bakom huvudet i stället. Säger inget. Kanske i reklampausen tänker jag.

Äntligen reklam, men han rör sig inte. Jag står inte ut längre. Lägger en hand på hans och faktiskt vänder han upp handflatan mot min och kramar till. Lyckan varar i flera sekunder innan han reser sig upp och går till toaletten. När han kommer tillbaka sätter han sig en bit bort. Med flit? Vill han vara i fred?

Efter filmen föreslår han att vi ska gå och lägga oss. Vi. Han säger vi. Det måste betyda att han vill att jag ska stanna. Vi borstar tänderna tillsammans, skojar lite, jag tänker att kanske är allt som vanligt ändå. Kanske är jag bara extra känslig idag.

Vi klär av oss på var sin sida om sängen och kryper ner. Jag lägger mig intill honom, nära, med handen på hans bröst. Låter fingrarna leka med det glesa håret som växer där. Funderar på vad jag ska berätta om begravningen. Han tar upp en bok och frågar om det är ok att han läser en stund. Jag dör lite inombords.

Efter en kvart har jag fått nog. Jag är väl ingen mes som ligger och väntar på att bli sedd? Killar är tröga, det upptäckte jag för många år sen. Resolut tar jag tag i hans bok och lägger ner den på golvet, böjer mig över honom och kysser honom hårt. Nu äntligen får jag hans uppmärksamhet. Nu ser han mig!

Han kommer fort. Suckar nöjt, vänder sig på sidan och släcker lampan. Jag ligger kvar otillfredsställd. Varför har han slutat bry sig om ifall jag kommer eller inte? Efter en stund går jag ut i duschen. Tårarna rinner ikapp med det heta vattnet. Har jag misslyckats igen? Har han tröttnat på mig? Är jag för tråkig? Är jag dömd till ett evigt singelliv?

Jag sitter på toalettstolens lock och funderar en stund innan jag går tillbaka. Borde jag göra slut nu för att slippa bli dumpad mitt i stressig termin? Eller ska jag ge det en chans till? Och hur kär är jag själv egentligen? Kanske är det mest frustrationen över att han ibland inte verkar bry sig alls som håller mig kvar, hur konstigt det än låter. Jag är inte frisk när det gäller förhållanden.

Frusen kryper jag ner i sängen igen. Somnar tillslut med ryggen mot hans. Några veckor till ska jag ge det. Hoppas att något ska ändras. Att det ska kännas bättre snart. Tvivlet gnager, men hoppet vill inte ge upp. Inte riktigt än.

dr.konsult

Det är först när man får sitt femte kroppsrelaterade telefonsamtal på en vecka som man börjar inse att livet aldrig mer kommer vara sig riktigt likt. Vännerna har lagt en ny dimension till vänskapen, nämligen en gratis konsultationsrelation. Tydligen kan man ringa till mig om kroppen inte riktigt känns som den ska. Jag som läst så länge, jag måste ju veta det mesta. I alla fall på ett ungefär.

F ringde förra veckan. Han hade fått en spark på smalbenet och ett efterföljande stort blåmärke. Några dagar senare hade blodet med hjälp av gravitationskraften tagit sig ner till fotleden och nu undrade han vad jag tänkte göra åt smärtorna. Han hade lagt upp nytagna bilder på den blåa foten på Facebook så jag skulle se hur det såg ut. Bara att logga in och sen meddela botemedel.

Sen rullade det på. En kompis moster hade svimmat två gånger. Kusinens dotter var röd i ena ögat. En f.d kollega hade ont i ryggen efter en blöt bröllopsfest. Jag chansade hej vilt. Mostern borde ta sig till akuten, det röda ögat kunde man nog avvakta med, ryggproblemet var sannolikt en revbensfraktur (det svaret blev han jäkligt nöjd med). Jag lekte doktor och tyckte jag klarade mig fint.

Sen ringde designern och kved för hon hade så ont i magen. Jag tog lite anamnes och uteslöt både magsår, blindtarmsinflammation, tarmvred och cancer. Sa att det inte var fel att åka in till akuten, men att det antagligen skulle gå över om någon dag.

Två dagar senare ringde hon igen. Hon hade åkt in tillslut, och det visade sig att spiralen hon nyligen satt in hade perforerat livmoderväggen och hamnat bakom denna. Ingen diagnos jag hade övervägt direkt. Fan. Kanske är man inte riktigt doktor än i alla fall. Bestämde mig för att hänvisa alla till legitimerade läkare i fortsättningen.

Sen ringde F igen. Han hade upptäckt en fotvårta under hälen, och undrade om jag kunde skära bort den.

Tack, men nej tack.