Praktiskt Prov

Snart är det dags för terminens nervpirrande praktiska prov. En lämplig(?) patient har valts ut och fått instruktioner om att inte avslöja alltför mycket om sin sjukdom. Sen ska man ta anamnes och ett omfattande status för att så småningom komma fram till rätt diagnos. Det hela övervakas av en läkare med bister uppsyn och anteckningsblock i handen. Glömmer man något moment eller missar att ställa en viktig fråga så är man körd. Samma sak om man inte kan ställa diagnos. Eller om man tar för lång tid på sig.

Jag har vissa stora kunskapsluckor, och på ett universitetssjukhus finns många konstiga diagnoser, så jag är livrädd att jag inte kommer ha en jäkla aning om vad patienten lider av efter undersökningen. Viss risk finns även för mental kollaps och nervositetsinducerad glömska. Skräckhistorer går om elaka examinatorer och omöjliga patienter. Och om studenter som fått blackout.

Jag skulle inte vilja vara kandidaten som satte blodtrycksmanchetten på patientens underarm i stället för överarm, eller hon som lyssnade på patientens lungor med stetoskoplurarna runt halsen (glömde sätta dem i öronen). En kandidat oroade sig för att glömma handhygienen, för det hade han hört att man kunde kugga på. När det var dags för provet gick han in till patienten och spritade noga av händerna, och sen gick han ut igen och kom inte tillbaka.

Det man är mest nervös över är alltså att man ska bli alltför nervös, så att hjärnan slutar fungera normalt. Då blir man ordentligt kuggad och historier om ens grandiosa miss kommer spridas över kursgränser i åratal. Kanske sprids de till och med till någon blogg på internet... Vilken mardröm!