Plötslig död

Mannen i sängen tittade trött på mig när jag kom in för att ta morgonkontrollerna. Han hade legat på avdelningen i några dagar på grund av diffus buksmärta, feber, trötthet och ett CRP* på nära 500. En BÖS** hade gjorts vilken visade en förträngning av tjocktarmen som kunde bero på cancer eller abcess eller något annat. Kirurger hade konsulterats, men läkarna var väldigt osäkra på vad mannen egenligen led av och hur det bäst skulle behandlas. Han var i 50-årsåldern och tidigare helt frisk.

Jag tog blodtryck, temp, puls och saturation. Allt var normalt. Han beställde frukost och sa att han mådde ganska bra idag, men huden var blek och magen såg utspänd ut. Han var fåordig, och tonläget lite vresigt.

När jag kom tillbaka med frukosten låg han på rygg tvärs över sängen. "Larma!" ropade sköterskan som var där inne, och jag tryckte på larmknappen. Hans ögon var uppspärrade och blicken såg rakt genom mig. Fradga samlades i munniporna och bubblade upp i takt med den stötvisa andningen. Jag ropade hans namn och smärtstimulerade bröstbenet, men fick ingen respons alls. Jag kunde inte känna någon puls i handleden men sköterskan hörde hjärtslag med stetoskopet. Hans käkar var hårt sammanpressade och jag undrade om det kunde röra sig om ett epilepsianfall. Plötsligt blev han helt tyst. Andningen hade upphört.

Jag tittade upp och fann att rummet var fullt av folk som ropade ut stressade instruktioner. "Akutvagn", "andningsmask!", "larma hjärtstopp", "sätt infart!". Jag hjälpte till att få in brädan under den tunga kroppen, så att hjärtmassagen skulle gå lättare. Sen tog jag några steg tillbaka och tittade på skådespelet framför mig.

Två läkare och fem sköterskor hjälptes åt och gjorde allt för att rädda mannen. Några turades om att ge hjärtmassage. En läkare intuberade, någon annan såg till att han fick adrenalin i flera omgångar, defibrilator var uppkopplad och klar för användning... om man bara kunde få lite aktivitet i hjärtat.

Bredvid mig, tryck intill väggen, stod en sjuksköterskestudent med fascinerad blick. Så fick hon syn på mig, och min namnskylt. "Undersköterska" mumlade hon och mötte min blick. "Du ska nog gå ut och ta hand om dina andra patienter".

Jag blev paff och förbannad, fick lust att snäsa av henne med ett "jag är faktiskt läkarstudent, jag behöver lära mig. Du kanske ska gå ut?" men insåg samtidigt att jag var där som undersköterska. Medan jag motvilligt lämnade rummet snurrade elaka tankar om henne i huvudet. Jag ville ju se vad som hände! Sen började jag fundera på mitt eget agerande. Varför ställde jag mig i hörnet? Varför tog jag inte en mer aktiv roll? Jag har ju tränat på det där flera gånger, på en docka visserligen, men ändå.

Svaret på min fråga är nog att jag blev chockad. Jag har sett många döda, och många väldigt sjuka, men jag har aldrig förr sett någon dö. Och han dog. Plötsligt och oväntat. De fick aldrig igång hjärtat igen.

*CRP (C-rektivt protein) är ett prov som ökar vid inflammation och infektion. Är mindre än 10 i vanliga fall.
** BÖS = buköversikt, slätröntgen av buken i två plan, vertikalt och horisontellt.