Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.
En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.
Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.
Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.
Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".
Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."
I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.
Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
fan vad tungt det verkar. stå på dig och ta för dig.
tänk på att de är tjocka, fula, har illasittande kläder och kommer dö snart i någon sjukdom de dragit på sig pga sitt dåliga leverne.
Haha, helt sant! Ska tänka på det nästa gång.
det är alltid såå irriterande när de behandlar nykomlingar (och evt andra) på det sättet..förstår inte hur det kan vara så svårt att bara vara lite trevlig och hjälpsam. tråkigt.
Skicka en kommentar