Bättre

Resten av föregående vecka blev betydligt bättre. Den tjocka AT-läkaren bad om ursäkt för sitt otrevliga beteende och blev i samma veva betydligt snyggare. Den stumma doktorn som inte kunde se mig blev utbytt mot en mer kandidatvänlig person. Några intressanta patienter ramlade in och jag fick följa med på givande undersökningar. All good. Mitt största problem var att försöka lära mig hitta på sjukhuset. Gick vilse fler gånger än jag vågat erkänna.

Denna vecka är jag på en ny avdelning. Väldigt bra handledare, men ändå långtråkigt ibland... för att inte säga ganska ofta. Fortfarande har jag stora problem att hitta på sjukhuset och går vilse nästan varje dag. Hippocampusskada?

De andra kandidaterna fick bo på hotell igen, medan jag hänvisades till ett unket kandidatrum. Var finns rättvisan i denna värld?! Min deprimerade martyrliknande uppsyn gav dock utdelning och mina kursare bestämde sig för att bjuda mig på hotellfrukost varje morgon. Klokt beslut!

Nu ska jag till akuten och se om jag kan bota någon där. Om jag hittar dit...

Dålig start

Min utplacering börjar skakigt. Jag är så trött så jag ser dubbelt (har sovit kasst i mitt skabbiga kandidatrum), dessutom har jag PMS och känner mig allmänt förvirrad och stressad.

En sliten AT-läkare som jobbat hela natten möter mig till ingången och följer mig till avdelningen. "Hej, här är er kandidat", säger han till läkarna och pekar på mig. Jag ler och hejar, de tittar snabbt upp från sina datorer och nickar. Min livlina försvinner ut och jag sätter mig på en stol och försöker se ut som om jag förstår något under ronden.

Förutom jag är det två läkare, en sjuksköterska och två sjuksköterskestudenter i det lilla rummet. Ena läkaren är en mörk äldre man med en brytning som nästan är lika stark som hans fräna doft. Den andra läkaren är en överviktigt yngre kvinna med stripigt hår, AT-läkare inser jag senare.

Alla sitter tysta medan läkarna läser journalen på skärmen och sedan mumlar mannen något i stil med "sätta yt waranet pa åttan idag, ja." eller "nia tycker jag få gå hem kanse om konsult säga ok". Efter en evighet är det dags att gå runt och träffa patienterna. Det går snabbt, jag får inte plats att hälsa eller lyssna på någon patient. Min närvaro ignoreras totalt.

Efter ronden sätter de sig vid varsin dator och börjar skriva. Jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen. Fortfarande har ingen sagt något till mig och den enda fråga jag vågade ställa förblev hängande i luften, obesvarad. Tillslut frågar jag AT-läkaren om det är ok att jag sitter bredvid henne när hon jobbar så jag får lära mig hur deras journalsystem fungerar. Hon svarar med en fnysning. Efter en snabb överläggning med mig själv kommer jag fram till att hon väl ändå inte kan ha något emot att jag sitter och tittar, så jag drar fram en stol bredvid henne. Hon ger mig en kort irriterad blick och säger; "Jag har nog mer tid för dig i morgon".

Ok... jag sitter kvar, vet inte riktigt vad jag ska göra eller vad det där betydde. Då harklar hon sig och klargör. "Alltså, du kan gå. Jag har inte tid med dig."

I matsalen sitter jag tyst med bultande huvudvärk och en klump i halsen. När min kursare frågar hur jag har det kan jag inte hålla tillbaka tårarna. Hon köper en chokladkaka till mig som jag tacksamt trycker i mig innan jag smiter hem till min skabbiga säng och försvinner in i en djup, drömlös sömn.

Vad fan har jag gett mig in på? Jag som kunde jobbat på café i stället!

Bitter

Sent på söndag kväll vandrar tre trötta kandidater in på sjukhuset i den lilla hålan och ber om nycklar till boendet. Det visar sig att kandidatbostäderna inte riktigt räckt till, så två av studenterna får bo på hotell precis vid sjukhuset. Stor frukostbuffé ingår, TV på rummet med 7 kanaler, bredbandsuttag, panoramafönster med vacker utsikt, mysigt sällskapsrum och stort kök.

Kandidat nummer tre blir hänvisad till ett skabbigt korridorsrum en kilometer bort. Doft av mögel, inredning från 60-talet, knölig säng, välanvända illaluktande huvudkuddar, trasig TV, lyhört och skitigt.

Gissa vilken av kandidaterna som var jag?!

Torkskåp

När tvättiden är slut går jag ner för att hämta mina kläder, full av hopp. Jag har bara tvättat 2 ynka maskiner och allt har hängt i torkrummet i tre timmar. Det borde inte vara några problem.
Men, det är det. Alla käder är fortfarande fuktiga. Jag måste släpa upp de tunga kläderna och hänga upp dem överallt i min nyss så välstädade lägenhet. Jag hatar vår tvättstuga! På ren trots struntar jag i att tömma luddfiltret till torktumlaren. Hah! Där fick ni!

I två år satt jag med i styrelsen med en enda fråga som jag brann för. Att köpa in torkskåp. Jag tog upp det här på ett stort antal möten, men den ca 100 år gamle ordföranden slog av sin hörapparat varje gång jag förde torkskåp på tal. Det finns inget problem, sa han. Allt torkar fint i torkrummet. Du gör nog något fel. Jag svor åt honom bakom hans rygg. Säkert hinner hans polyesterbyxor torka på utsatt tid.

Försök att torka ett par jeans där inne, sa jag. Eller en collegetröja! Du får hundra spänn om de torkar på under två timmar. Han log överlägset och sa att det vore som att ta godis från barn. Tydligen fungerade hörapparaten igen. Sen gick han vidare till nästa punkt på dagordningen.

Utplaceringsångest

Snart ska jag iväg på höstens första utplacering. Eftersom sjukhuset i stan är smockfullt av kandidater kan det vara bra att komma till ett mindre ställe där man slipper trängas och slipper slåss om de intressanta fallen. Tyvärr har jag hört massa skit om sjukhuset jag ska till vilket gör att det hela känns sådär. Tydligen får man inte en egen personlig handledare, utan måste själv söka upp någon läkare varje morgon som är snäll nog att låta en svansa efter. Dessutom sägs korridorsrummet man bor i vara något av det skabbigaste man kan tänka sig. Som grädde på moset ska tjejen jag stör mig mest på i hela klassen vara på samma avdelning samtidigt som jag. Blärk.

Olust

Vi stod i duschen när hans händer började bli närgångna. Efter en sista analys tog jag mod till mig, motade bort hans händer, tittade in i hans glansiga ögon och sa orden jag tänkt på så länge; "jag har tappat den, ....jag har tappat lusten". Han tittade förvånat på mig, sa jaha, och blev sen tyst.

Det där gick ju bra, tänkte jag och stirrade ner på vattnet som virvlade runt våra fötter. Försiktigt mötte jag hans blick igen. "Är det något du vill prata om?" frågade han med besvikelse i rösten. Jag ryckte på axlarna. "Det är nog bara tillfälligt. För mycket annat nu..." Han nickade. Fick en puss och lämnade mig ensam med det rinnande vattnet.
Lättad.

Ibland tar en lem uppmärksamheten från en annan

En kompis med mig var på spa med sin pojkvän. När de satt i unisex-bastun fick de plöstligt sällskap av en helt naken kille. Han gick på ett konstigt hoppande vis så att hans snopp snurrade runt som en propeller. Min lite pryda vän blev förvånad och illa berörd av detta exponerande. Den nakna killen satte sig en kort stund, men reste stig sedan och gick ut på sitt konstiga hoppande vis, åter med ett skumpande, snurrande organ mitt framför ögonen på min kompis.

Smått chockad vände hon sig till sin pojkvän och påpekade hur olämpligt killen betett sig och att han åtminstone borde hållt handen för och låtit bli att hoppa fram sådär. Hennes pojkvän gav henne en frågande blick och sa; "Det var nog inte så lätt för honom att gå normalt, han hade ju bara ett ben." (............vilket hon missat totalt)

Vem går in i väggen först?

Generellt sett har hetsen och stressen sjunkit i klassen. Stämningen är trevligare och lugnare. Folk vågar säga att de inte vet svaret på en fråga eller att de kuggat en tenta. Underbart!

Dock gäller inte dett alla. Vi har;
* 2 personer som spelar in ljudet på alla föreläsningar för att vara säkra på att inte missa något.
* Flera som har 100%ig närvaro, blir hysteriska om de inte exakt förstår vad föreläsaren säger, hela tiden behöver bekräftelse på att de gör rätt och har uppfattat saker rätt.
* En som börjar gråta av nervositet inför varje muntligt förhör, trots att hon är den som är bäst påläst.
* En som inte skriver tentan om han inte är helt säker på att få över 90% rätt (60-70% är vad som behövs för att klara sig).
* 2 som blivit misstänkt spinkiga och helst bara diskuterar kalorier. (Det sägs att minst en tjej i varje läkarklass får anorexia under utbildningen).

Undrar hur länge de orkar....

Addict

Jag har utvecklat två nya beroenden på sista tiden. Det ena är Heroes. Jag har haft flera maratonpass framför hjältarna när jag borde pluggat... eller tränat... eller städat... eller sovit. Det är A:s fel. Han gav mig hela första säsongen på dvd och blev därmed min enabler.

Det andra beroendet är oximetazolinhydroklorid, dvs nässpray. Fem veckors daglig (och nattlig) användning har gett problem med näsblod och kronisk nästäppa, men enda sättet att bli av med svullnaden är ju mer spray. Att försöka sova med täppt näsa är nämligen en omöjlighet. Jag får panik av att inte kunna andas ordentligt. Det känns som om jag kvävs av nasalt mucus. Hur mycket kan egentligen lagras i bihålorna? Tre liter?

Nåväl, nu ska jag försöka sluta med hjälp av Rinexin, Acetylsystein och kortisonspray. Förhoppningsvis blir jag fri snart, även om jag egentligen skulle behöva semester för att kunna fokusera all min kraft på det här enorma problemet.

Nej, nu ska jag ta en sista avskedsspray. Wish me luck!

Hattrick i kyrkan

Under de senaste fem veckorna har jag varit på en begravning, ett dop och ett bröllop.

Begravningen var väldigt sorglig och pampig. En renlevnadsmänniska i sina bästa år, med väldigt många nära och kära, som gick bort i cancer efter kort tids sjukdom. Stämningen i kyrkan var så tung och förtvivlad att det var omöjligt att hålla tillbaka tårarna. 200 personer satt bleka och tysta medan prästen försökte trösta med fina ord. När hennes man bröt ihop framme vid den vita kistan och fick hjälpas därifrån gjorde det så ont i mitt bröst att jag nästan fick panik.

Dopet var betydligt lättare. Halvfull kyrka, mimade till psalmer jag aldrig hört, skrattade åt barnet bredvid mig som höll för öronen, Han vid min sida... Honom var jag förresten arg på. Slitna gamla gympaskor i kyrkan? Fula höstjackan i stället för kavaj?! Dessutom var han bakis och satt och suckade. Grrrr.... Ändå väldigt skönt att för en gångs skull inte vara enda singeln på kalaset.

Bröllopet var som taget ur en amerikansk tv-serie. De hade tänkt på allt, in i minsta detalj. I kyrkan fick man höra både solosång, barnkör och en stråkensamble. Bruden var fantastiskt vacker, och brudgummen såg inte illa ut han heller. Mina syndiga tankar förde mig till en kväll i vintras då han och jag sågs på en fest. Vi satt och pratade hela kvällen, han bjöd på drink efter drink, dansade nära nära, och följde mig hem, ända till dörren där vi kramades länge innan han med en suck vände och gick.
Hoppas de blir lyckliga.

Ny fas

Vi har tillbringat hela helgen tillsammans, och det har faktiskt varit riktigt mysigt(!!). Vi har köpt möbler till hans lägenhet, shoppat finkläder till dopet vi ska på, svurit ikapp under ihopsättningen av ikeamöeln, haft sex, ätit shushi, druckit vin, tagit en superlång promenad, och... fikat med mina föräldrar!

Sexet var inte direkt någon himlastormande upplevelse, men helt ok. Det bästa var att jag kunde slappna av efteråt, och då blev han plötsligt snäll och snygg igen. Dock saknas det fortfarande passion, i alla fall från mitt håll.

Mina föräldrar tvångsbjöd oss på fika när vi kom för att låna bilen. Kaffet var klart och tårtan framdukad, så det var bara att se glad ut och hålla tummarna. Han blev grillad, men klarade sig förvånandsvärt bra. Nu tycker min mamma att jag ska satsa på honom, även om det inte känns helt rätt. "Ni kan ju vara gifta ett par år i alla fall?" som hon så fint uttryckte det. Tror det är någon som vill ha barnbarn...

Furix

Jag satt och halvsov på ronden när överläkaren plötsligt vände sig till mig och frågade hur jag ville ändra i medicinlistan för att komma åt problemet. Jag försökte desperat leta efter ledtrådar i minnet medan blicken irrade över den milslånga listan. Vilket problem? Vilken patient pratade vi om? I samma stund fick jag syn på det. Furix. Jag kunde höra min gode vän dr. E:s röst i bakhuvudet:
"Det enda man gör på medicinavdelningen är att öka furix-dosen. Man kan öka den flera gånger. Och det är aldrig fel".
Så jag sa, så självsäkert jag förmådde, att man borde testa att öka furixdosen. Överläkaren blev mycket nöjd med detta svar och nickade gillande. Dosen ökades och patienten, som tydligen hade hjärtsvikt och lungödem, blev så småningom bättre.

Tack dr E för dina sarkastiska kommentarer!

En fas?

Det blev vin, men inget sex. Hade verkligen ingen lust, vilket han märkte och gick hem så jag fick sova gott ensam. Sedan dess har jag varit extremt upptagen och inte haft tid att ens prata i telefon med honom. Mina vänner säger att jag ska hålla ut, att det bara är en fas, att allt snart kommer kännas bättre. Jag tvivlar, men kanske har de rätt. Och pessimisten (realisten?) i mig säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, att jag kommer vara ensam resten av livet om jag sumpar detta. Fast ensam låter ganska lockande ibland.

Jag håller ut ett tag till så får vi se.

Fnurra på tråden

Ikväll kommer han hem till mig på middag. Vi har inte setts på över en vecka eftersom han varit bortrest, och faktiskt har det varit... rätt skönt. Jag trivs lite för bra i mitt eget sällskap tror jag.

Först tänkte jag att det blir trevligt med en myskväll ihop. Sen kändes det väldigt jobbigt att behöva laga en massa mat (han äter enorma mängder). När jag lite senare kom på att det är hög tid för sex fick jag panik.

Jag har helt tappat lusten för honom. Det känns bara jobbigt. Och lite äckligt.

Jag kan inte skylla på mens igen, så antingen får jag dricka några stora glas vin och bita ihop, eller så måste jag prata med honom om det. Kanske göra slut? Det finns ingen spänning kvar och jag vet inte om jag kan låtsas längre. Samtidigt är han ju en riktigt bra kille. Han har allt på checklistan. Utom Det. Vad nu det är.

Äh, jag orkar inte grubbla. Vin får det bli.

Miljonär med problem

Han är en alkoholiserad dörrvakt i 50-årsåldern med gråvitt skägg och vattniga ögon. Han skrattar ofta, sköter sitt jobb halvdåligt, blir gråtmild när han dricker men är omtyckt av många. Han hyr bottenvåningen i en villa som ägs av en äldre dam. När den äldre damen behöver hjälp ställer han upp; klipper gräset, bär tunga kassar, lagar den trasiga dörren etc.

Då den gamla damen inte hade synts till på flera dagar blev han orolig och ringde polisen. De bröt sig in och hittade henne död på golvet. Död av naturliga orsaker.

Han blev ledsen och orolig. Började fundera på var han nu skulle bo. Han som trivdes så bra.

Några veckor senare ringde en advokat. Den gamla damen hade testamenterat sin villa (värde 10 miljoner kr) till honom, samt alla övriga tillgångar. Totalt ca 40 miljoner.

Jag träffade honom på krogen i lördags. Han drack och grät, drack och grät.

Han håller på att supa ihjäl sig, och alla runtomkring applåderar och gratulerar.

Ses på sjukhuset, tänkte jag och gick hem med en bitter smak i munnen.

Skilda världar

Fredag: Fest med barndomvänner.
God middag. Gott vin som bara hälften njuter av. Övriga är antingen gravida, ammar eller kör bil. Lugn, mysig bakgrundsmusik. Prat om barn, förhållanden och ålderstecken. Skvaller om folk från förr. Vid 23 tänds en oro i flera ögon och en efter en droppar av. "Det är ju en dag i morgon också". Du har gått plus på drickfronten eftersom alla haft med sig en flaska vin, men i genomsnitt bara druckit två glas. I papperskorgen ligger ett par kissiga barnblöjor. Någon har plockat av bordet och hjälpt till med disken. Du somnar lugn och nöjd, salongsberusad, ensam.

Dagen efter tackas det för en trevlig middag. Du lovar maila receptet. Säger att vi måste ses oftare, fast alla vet att det inte kommer bli så.

Lördag: Fest med kursarna.
Chips och popcorn står på bordet. Medhavd dricka dukas fram och klunkas ner i rasande takt. Någon har med sig lustgas vilket får många att applådera och hurra. Partymusiken är hög och basen får väggarna att skallra. Sing-along körs igång i rummet intill. Kort-korta kjolar med tights, jeans och kavaj, frisyrer som är välfixade. Kamerablixtrarna duggar tätt. Du får en ballong med lustgas i handen. Tar ett djupt andetag med gas, håller andan och känner hur hjärncellerna berusas. I 20 sekunder känner du dig aspackad. Du fnissar, vill ha mer. Tar en öl och ser hur de andra blir lyckliga för en liten stund. Vid 23 vill några gå ut. Efter en timmes tjat snubblar hela gänget vidare ner på stan. Alla är på G. Energiska, sociala, kontaksökande. Folk du knappt hejar på annars vill kramas och tala om för dig hur bra du är.

Dagen efter är du taggad på en massa hemska bilder på facebook. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag. Ångesten är ett faktum. I fosterställning tittar du på Gilmore girls i soffan och ber till Gud om en extra ledig dag.

Oproffsig handledare

Min handledare satt i ett hörn med penna och anteckningsblock, medan jag tog anamnes och undersökte patienten. Det var en glad och sluddrande man i 60-årsåldern som för fjärde gången fått en stroke. Hjärnskadan gjorde att han gav ett smått utvecklingsstört intryck; skrattade ofta, dreglade och sa lustiga saker, men jag tyckte ändå att vi fick bra kontakt. Han öppnade sig och berättade med ett leende om allt hemskt han varit med om, och verkade tycka att det var roligt att bli undersökt.

När jag var klar reste sig min handledare upp, gick fram till patienten och sa;
"Det var väl trevligt det här? Inte varje dag en ung och vacker kvinna ber att man ska ta av sig kläderna och sen klämmer på en va?!"

Patienten skrattade förläget, och jag log vänligt samtidigt som jag svalde en klump av irritation. Varför sa handledaren så? Det kändes så oproffsigt och blev pinsamt både för mig och för patienten. Säger han motsvarande sak när en manlig kandidat undersökt en kvinnlig patient? Skulle inte tro det.

Kanske borde jag sagt något. Eller så borde jag inte brytt mig om det alls. Jag kan ändå inte låta bli att störa mig på den där kommentaren. Handledaren borde se mig som en blivande läkare som letar efter statusfynd. Punkt. Inte som en ung kvinna som ber äldre män klä av sig. Det känns fel. Helt jättefel.

Stipendietips

Jag, och flera jag känner, har lyckats få stipendium. Tänkte dela med mig av några tips.

1, Att hitta stipendium att söka;
- leta på internet, bibliotek och universitetet (ex studerandeexpeditionen)

2. Fyll i ansökan noga. Även rutan där man motiverar varför man borde få stipendiet.
- Jätteviktigt, hörde att de knappt tittar på ansökningar där motivering saknas.

3. Stor fördel om du är;
- fattig som en kyrkråtta, har tagit en massa högskolepoäng, har bra betyg, slut med pengar från csn, kommer från en liten bruksort, är kille mm. (det finns faktiskt betydligt fler stipendier som bara utdelas män än det finns som bara utdelas till kvinnor. Dessutom handlar det ofta om mer pengar för killarna).

4. Ännu bättre om du forskar eller vill läsa utomlands.
- Finns många stipendier för forskning och utlandsstudier.

Jag skrev i min motivering att
* jag har pluggat i många år och tagit över 200 högskolepoäng
* det nuförtiden dimper ner räkningar från csn i stället för pengar
* en knäskada gjort att jag inte kunnat jobba lika mycket som planerat, och att jag därför tvingats använda upp en stor del av mina besparingar.
All true.

Vänner har t.ex. skrivit att de kommer från en stor familj och därför inte kan räkna med stöd från föräldrarna. Poängterat hur passionerade de är angående sina studier och varför. Berättat att de tvingats skola om sig pga arbetsbrist, skada, flytt etc.

Jag vet även att vissa ljugit om sina tillgångar i ansökan, och skrivit att de t.ex. har aktier till ett värde av 10 000 kr, i stället för 100 000. Inget som kollas upp, men pinsamt om man åker dit efter att ha fått stipendiet.

Lycka till!

Det kliar

Under den nya duschens starka strålar, uttråkad av ännu en händelselös dag, fick han syn på rakhyveln. Han tog den och fingrade på de vassa bladen. Blickade nedåt. Fick en idé och skred till verket utan närmare eftertanke.

Nu säger han inte så mycket. Men han går konstig ibland. Ser lidande ut. Och frågar man hur det är får man alltid samma muttrande svar. "Det kliar"

Klinisk kurs

Fördelar med praktik
* Skoluniformen, att få gå runt i vit pyamas och tofflor hela dagarna
* Läkarrocken, stor och värmande, inger respekt hos aningslösa patienter.
* Nedfilade, omålade naglar - praktiskt
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga långa halsband eller armband som stör
* Slipper fixa håret på morgonen, bara att sätta upp i en tofs.
* Behöver vardagsplagg endast en dag i veckan
* Du får träffa roliga/intressanta/glada patienter
* Inspirerande. Du lär dig väldigt mycket

Nackdelar med praktik
* Alla jeans och tighta tröjor är plötsligt fruktansvärt obekväma
* Naglarna är korta och tråkiga
* Ingen mobil på hela dagen
* Inga smycken att förgylla utseendet med
* Du får inte dofta gott från parfym
* Håret måste sättas upp, även om man har en ovanligt bra hårdag
* Klädshopping känns meningslöst, du hinner ändå knappt använda de få plagg du har
* Vissa handledare...