Svårt

Förra helgen berättade jag att jag inte tycker att vi fungerar. Att jag inte är lycklig längre. Han menade att allt är bra. Att jag måste sluta grubbla. Vi har inga problem.

Kanske hörde han inte vad jag sa mellan snyftningarna, men att han inte förstod stod klart. Jag bestämde mig för att sluta tänka, bara köra på. Göra ny utvärdering efter jul. Sen aktiverade jag mitt nätdejtkonto och började efterforska utbudet i nya staden.

Nu har vi nyss skiljts åt igen och jag dricker upp rödvinet med hopp om att det ska få tårarna som bränner bakom ögonlocken att dunsta. Nej, han gör mig inte lycklig. Bara osäker. Och det skapar en spänning. Får mig att anstränga mig, ge allt för att det ska fungera. Varför blir jag en sådan mes? Jag måste sluta bry mig. Varför är han så vacker?

Loggar in på mitt konto och läser alla brev. Blir stärkt av bekräftelsen. Svarar en lång, vältalig akademiker. Har inga planer på att någonsin träffas, men behöver någon som ser mig. Funderar på om detta klassas som otrohet. Har i så fall en ny förståelse för det.

Ställer mig åter den eviga frågan.
När ska det bli lätt?