Låt det blåsa

Praktiskt prov igen. Jag är inte bra på praktiska prov. I takt med att nervositeten strömmar in dör förbindelsen till de praktiska kunskaperna. Samma sak när det var dags att ta körkort. Jag höll på i fler år. Vågar inte ens tänka på alla miljarder jag lagt ner på körlektioner och halkbanor. På lektionerna fick jag höra att "du kan ju det här, det blir inga problem!" och sen körde jag upp och kunde plötsligt inte komma ihåg vilken pedal som var bromsen och att det fanns något som hette "färdriktningsvisare".

Nåväl, samma sak hände på detta praktiska prov. Ungefär. Fast till mitt försvar vill jag tillstå att jag hade en kass patient. En liten unge som inte alls ville låta sig undersökas. Hon grät och protesterade, sprang och gömde sig och fick mig helt ur balans. Det blev en slafsig och hastig undersökning och examinatorn var inte nöjd. Jag vill minnas att hon tyckte vissa saker var bra, men det jag hörde var all kritik. Det borrade sig in och skavde tills jag kände mig som världens sämsta, på allt.

Inlåst på toan blinkade jag bort några envisa tårar och påminde mig om orden som så många gånger räddat mig genom läkarprogrammets skärseldar.

Det var mitt ex som sa det. Han läste sista terminen och jag den första. Efter ett hemskt seminarium där jag (med flera) fått skäll kände jag mig låg och han tog tag i mig och sa med lugn röst; "Sätt fötterna stadigt på marken, håll i hatten och låt det blåsa. Sen får du din påskrift och kan gå därifrån".

Så jag vecklade upp min skrynkliga lapp, räckte fram den och fick påskriften. Sen gick jag hem och drack vin.