Praktiskt prov. På riktig patient. Jag var där i god tid, laddad och nervös. Kontrollerade flera gånger att jag var på rätt plats. Väntade och väntade. Efter en halvtimme kommer äntligen överläkaren som ska examinera mig.
"Jaha, just ja. Patienten avbokade i morse. Visste du inte det? (Nej, hur skulle jag kunna veta det?) Hmm... Kolla med de andra läkarna. Du kanske kan ta någon av deras patienter."
Inte ok. Tillslut var det ändå en ung st-läkare som erbjöd sin första mottagningspatient. Överläkaren hade inte längre tid, men st-läkaren sa att han självklart kunde ta examinationen.
Patienten var helt oförberedd på situationen, och jag tror aldrig riktigt hon förstod att jag var en student som examinerades. Hon pratade inte svenska, men förklarade på knagglig engelska att hon var gravid och fått blödningar. Hon trodde det var missfall. Grät. Jag ställde frågor. Försökte förklara. Tröstade. Sneglade med illa dold panik mot st-läkaren. Han log och gjorde tummen upp.
Jag undersökte. Med lite hjälp fick jag fram ultraljudsbilden som visade ett fint litet foster med pickande hjärta. Patienten grät av lycka.
När hon gått slog jag uppgivet ut med armarna.
"Jag gjorde så gott jag kunde" sa jag, tittade i golvet och inväntade kritiken som brukar följa.
"Men det gick ju fantastiskt bra! Du skulle kunna börja jobba här i morgon!" Sa han entusiastiskt och fortsatte att ösa positiva, hjärtvärmande ord över mig. Sen fyllde han i min lapp. Högsta betyg på alla punkter. (Och jag älskade kommentaren "Det här gjorde du inte, men jag är säker på att du kan det så du får poäng ändå")
Jag har aldrig tidigare lämnat sjukhuset på så lätta steg! För en gångs skull kände jag att jag klarar det här. Att jag kan något. Att läkaryrket är fantastiskt. I alla fall ibland. Och jag tänker på hur synd det är att man på läkarutbildningen har sådant fokus på att hitta fel och kritisera. Mer uppmuntran och glada tillrop tack!
söndag, februari 14, 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Grattis! Vad kul ;) Jag läser veterinärmedicin i Tyskland, och det känns likadant för mig...tills man inser varför man kämpar på ändå trots att det känns tungt. För att det är viktigt det du gör, det gör skillnad!! Visst behövs det mer positiv kritik, men du får aldrig glömma att tro på det du gör, man gör alltid sitt bästa oavsett vad någon säger. Lycka till och kämpa på!
Ja, det är konstigt att det ska vara så mycket lättare att krtisera än att berömma. För det borde ju, rent logiskt, vara mer behagligt att göra människor glada än att göra dem ledsna... Fram för mer beröm och fler fina ord!
Gud vad härligt, grattis!
Vilken fantastisk känsla det måste varit när hon började gråta av lycka.
Vilken solskenshistoria! Go you!
Jag är helt övertygad om att du gör ett bra jobb varje dag!
Att det alltid bara är kritik som framförs var vad jag tog upp i slutet av utbildningen när man fick ge någon slags sammanfattning av hela utbildningen - för det är verkligen inte bra! (Jag försöker att inte göra det själv, nu när jag undervisa studenter utan att berömma mer än jag kritiserar).
Skicka en kommentar