De små orden som betyder allt

Det är de små sakerna som gör att det är värt det. Som får en att må bra mitt i all kaos.

Folk väntar, du vet att de sitter där ute i väntrummet och hetsar upp sig över att den där doktorn aldrig blir klar. Patienten framför dig gråter. En anhörig tittar bedjande och hoppfullt på dig. Du vet att du borde säga något mer, göra något, lösa problemet. Du har jobbat i 10 timmar, slängt i dig en macka under en kvarts rast, och det är 8 timmar kvar tills du får gå hem. Du famlar febrilt bland den begränsade kunskapen och försöker hitta något som kan fungera. Något som kan göra den här patienten frisk, eller i alla fall bättre. En medicin. En remiss. En spark i baken...

Du känner dig ofta otillräcklig. Trött. Svettig. Att minnas de små guldkornen är det som får dig att fortsätta.

Patienten som gav dig en tacksam kram innan hon gick. Hon som såg ut att försöka låta bli av respekt för doktorn, men som ändå inte kunde hejda sig och snyftande viskade tack i ditt öra.

Remissvaret som löd; "Tack för remissen. Patienten är redan mycket bättre och väldigt tacksam över behandlingen du satte in".

Överläkaren som sa att "det märks att du bryr dig om dina patienter, så det känns tryggt att du är primärjour i natt".

Det är små larviga saker som dessa som får dig att stå ut när ett fyllo är så hotfull att du måste ha med dig två väktare in på rummet. Eller när den bipolära tanten spottar dig i ansiktet. Eller när bakjouren blir vansinnig över att du lagt in en abstinent missbrukare. Det är då du kramar guldkornen i fickan och andas ut.