Psykjour

Han svär och pratar högt, utan att någon lyssnar. Sparkar ilsket på väggen. Vankar av och an i korridoren. Hytter med fingret åt alla som kommer förbi. Väser obegripligheter i deras öron.

Sköterskan ropar på mig. Pekar på mannen i bar överkropp som nu ser ut att utföra en hastig variant av avancerad qi gong mitt i korridoren. "Du måste bedöma den där patienten.... nu."

Jag får med mig patienten in i ett litet samtalsrum. Kontrollerar att mitt larm sitter där det ska på blusen. Ber honom slå sig ner och genast tänder han till. Han ställer sig med ansiktet bara några cm från mitt och skriker ord jag inte förstår. Jag ignorerar svettdroppen som rinner ned för min rygg och upprepar lugnt att han måste sätta sig ner. Han granskar mig ogillande. "Du din jävla fitta, ska inte tala om för mig vad jag ska göra". Sen sätter han sig äntligen ner. Jag ställer några frågor, men får hot och svordomar till svar. Ofta på ett annat språk. Han lugnar plötsligt ner sig och berättar om sina barn. Sen spänner han ögonen i mig "Varför ska du ha sån jävla fin bil då? Kan du säga aaaaa?"

Han vill gå ut. Säger att han ska skjuta skallen av någon annars. Jag berättar att han kommer bli tvungen att stanna kvar. Att han inte verkar må riktigt bra. Hastigt lämnar han rummet och jag känner för en gångs skull en tacksamhet över att inte ha någon legitimation än. Ett kvarhållningsbeslut enligt §6 och en kort anteckning är allt jag behöver göra. Beslut om tvångsvård måste min kollega ta. Beslut om tvångsmedicinering tas av bakjouren. Det otrevliga humöret blir de stackars skötarnas problem.

Den ångestsvettiga ryggen och den snabba pulsen har jag inte tid att bry mig om. Inte heller huvudvärken eller den kurrande magen. Nästa patient väntar. Och det är bråttom bråttom, hela tiden. Jag ska lyssna och trösta, ordinera och fatta beslut. Skriva intyg och bedöma självmordrisk. Helgjourandets dubbla lön känns faktiskt extremt välförtjänt.

Dejt med skådespelaren

Det tog nästan en och en halv timme att ta sig dit, men äntligen stod jag utanför hans dörr. Lite nervös, vet inte riktigt vad som väntar. Sist vi sågs var det genom alkoholens dimma, och då hade han pråliga, excentriska kläder och stora vita plastglasögon. Det som väckte mitt intresse då var hans personlighet. Så annorlunda, men samtidigt så lätt att öppna sig för.

Plötsligt stod han framför mig. Vanliga kläder och vanlig frisyr. Stort leende, stor kram.
"Gillar du GT?"
"Eh... jaa..." Jag ser mig omkring i den asketiska lägenheten. Inga gardiner, inga tavlor, inga mattor, inga krukväxter, ingen tv, ingen soffa...

Efter första drinken frågar han om jag är hungrig. Och det är jag. Han rotar i skafferiet och får fram en påse kanelsnäckor som han nöjt ställer på bordet. Jag ler och mumsar i mig. GT och snäckor. En helkväll.

Samtalet flyter lätt, och det blir snart uppenbart att vi lever i helt olika världar. Han är intensiv. Vill veta allt om mig. När drink nummer två är slut tar han min hand och granskar den noga. Vrider och vänder på den. Låter sitt pekfinger följa konturerna. Sen placerar han sina läppar på min handled. Jag tappar bort tiden. Och missar sista bussen hem.

Jag kryper ner under hans pingvinmönstrade täcke och snor åt mig enda kudden. Blir plötsligt dödstrött och vill bara sova. Han vill inte sova. Kan inte sova. Han gör "bulleribock" på min rygg. Drar bort täcket. Nyper mig i kinden. Blåser i mitt öra. När min irritation blir övertydlig går han upp och börjar högljutt stöka i lägenheten. Sen sätter han sig på sängkanten och börjar knapra på ett äpple. Det låter. Väldigt mycket. Jag visste inte att äpplen och käkar kunde vara så högljudda.

Jag sover inte mer än tre timmar den natten. Sen måste jag iväg till jobbet. Känner mig helt förstörd. Han kysser mig innerligt när jag går, men vi vet båda två att det är ett sista adjö. Jag får njuta av honom på bioduken i framtiden i stället. För han kommer gå långt, det är jag säker på.

Bästa medicinen

Tillbaka på avdelning efter en kaosartad men lärorik tid på akuten. Min aggressiva borderlinepatient har plötsligt mirakulöst förvandlats till en samarbetsvillig och glad ung tjej. Vredesutbrotten försvann, självskadebeteendet lika så, och plötsligt hade hon sjukdomsinsikt och bad om hjälp. Vi frågade oss alla vad som hade hänt, och snart viskade en liten fågel i mitt öra; tjejen var kär. I den unga missbrukarkillen. Kanske inte det mest lämpliga objektet för henne, men i alla fall. Vilken dundermedicin!

Själv har jag en dejt med en skådespelare i morgon. Väldigt spännande...