"TA AV MIG SKORNA! IDIOT!" skrek hon, och jag böjde mig ner och började lirka av skorna från de svullna fötterna.
"ARBETARE, ARBETARE, ARBETARE" Jag tittade upp och möttes av en galen blick och en spottloska. Några djupa andetag senare reste jag mig upp och började hjälpa damen att lägga sig ner i sängen.
"AAAJ" skrek hon när jag nuddade hennes arm. "Hur understår du dig att röra vid min kropp med dina smutsiga, äckliga arbetarhänder!?"
Jag suckade, visste av erfarenhet att det inte var någon idé att försöka tala förstånd med henne. I stället påminde jag mig åter om att hon var sjuk, att hon inte kunde rå för det.
Hennes långa fingrar slöt sig om glaset med vatten på nattygsbordet och strax därefter kom det flygande mot mig. Jag fick tag i hennes kastarm, men straffades omgående då hennes gula naglar grävde sig in i min underarm och rev. Tre långa röda ränder blev genast synliga.
"Så där gör du inte!" röt jag, för nu var det inte mycket kvar av mitt tålamod.
"DU SÄGER INTE DU TILL MIG! NI HETER DET, NI, om du nu kan fatta det med din lilla, lilla, dumma arbetarhjärna."
Jag kände att det var hög tid att lämna rummet och på väg ut hörde jag henne skrika.
"HIT MED KÄPPEN! GE MIG MIN KÄPP SÅ JAG KAN SLÅ DIG. DU BEHÖVER STRYK FÖR DU ÄR SÅ VÄRDELÖS. HÖR DU DET?!"
När dörren stängdes bakom mig tänkte jag;
1. Undrar hur hon var som ung och frisk.
2. Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient.
3. Snart, snart är det slut på passen som undersköterska.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
jag yrkar på dödshjälp.
80% av sveriges befolkning är för dödshjälp, ändå är det inget parti som ens tar upp frågan.
Har just idag fått veta att min 56-åriga man har frontallobsdemens. Jag undrar hur framtiden skall te sig och hur vi i familjen skall orka, men yrkar på dödshjälp gör jag inte! Hoppas på att de snart skall finna något botemedel.....
Ett viktigt tillägg; alla med frontallobsdemens blir inte elaka som min patient! Det är olika det där... Dock kvarstår faktum att det är en hemsk diagnos att få, och jag hoppas också att de snart hittar på något botemedel.
Angående dödshjälp har jag ändrat inställning något efter att ha satt mig in i frågan. Numera är jag ytterst tveksam. Vem ska bestämma vilka som har rätt till dödshjälp? Ska man kunna få det om man är deprimerad? De flesta säger nej, man måste vara psykiskt frisk. Men då undrar jag; om man vill dö, är man inte då per definition deprimerad? Och om man drabbas av en sjukdom som alzheimers eller demens, ska man då skriva på ett kontrakt om dödshjälp innan man blir för sjuk för att kunna ta ställning? Och när man väl blir så sjuk, vad är det då som säger att man vill dö? Då är man ju inte medveten om att minnet är skadat och kan ha en hygglig livskvalitet ändå.
Nej, jag tror sverige gör rätt som inte tillåter det. Däremot håller jag med om att frågan borde diskuteras mer.
Har varit i en liknande situation som doktor solo och kan säga att jag tänkte ungefär som du... Fy vilken hemsk sjukdom att drabbas av!
Min 52-årige bror har precis fått diagnosen. Jag googlade mig fram för att läsa om "frontallobsdemens". Blev bestört över att läsa ditt inlägg: "Det borde fan vara rejält lönepåslag för att ta hand om en så otrevlig patient." Läser du verkligen till läkare och i så fall - tycker du att ditt inlägg är lämpligt? Empati anyone?
Skicka en kommentar