Vill inte bliva stur

Ser många av livets vägskäl närma sig. Val som ska göras utan något facit i hand. Sätter på mig skygglapparna och traskar långsamt vidare. Låtsas som om tiden inte går. Som om framtiden väntar tills jag är redo. Men jag hör ljudet...
tick, tack, tick, tack.

På kvällarna funderar jag. Stanna eller flytta? Jobba kvar eller söka nytt? Vårdcentral eller sjukhus? Forska? Karriär? Åka på den där kongressen och riskera göra bort mig? (Eh, hello, den är i ett soligt land. Måste åka!) Och sen det andra. Kär eller inte? Satsa eller springa? Barn... kommer jag någonsin få det? Skulle jag kunna vara nöjd med ett liv utan egen familj? Eller är det den bittra vägen?
Tick, tack, tick, tack.

Sen panikdricker jag två glas vin och moffar i mig en halv ask After Eight (rea på ica). Skygglapparna åker på igen. Nu ackompanjerade av öronproppar.

Någon som har ett krumelurpiller?

Nytt år, samma visa?

Vi hade träffats i tre månader, nästan varje helg. Äntligen en intellektuell och intressant person som verkade förstå mig. Allt flöt inte helt smärtfritt, men något fanns där. Något som växte. Att fira nyår tillsammans var ett stort steg, minst sagt. För första gången skulle vi umgås bland andra, på fest, som ett par. Dessutom en nyårsfest utöver det vanliga. En fantastisk tillställning, med middag och allt, i fina staden. Över 200 gäster.

Vi checkade nervöst in på hotellet. Försökte slappna av med ett bad och cava innan vi begav oss mot förfesten. Väl där möttes vi av värme och ett högt sorl, champagneflaskor på rad och vackra människor. Jag njöt. Han blev svettig och smet ut på balkongen. Under resten av festen stod han på samma ställe i ett hörn i köket. Konverserade med den som stod närmast, men såg obekväm ut. Jag gav honom uppmuntrande leenden men såg att han fick kämpa. Med viss lättnad tog vi så småningom taxi till den stora festen.

Middagen förflöt förvånansvärt väl. Han slappnade av, skrattade och skojade. Mina vänner nickade gillande och jag andades ut. Han fyllde generöst på sitt eget glas, och vid tolvslaget insåg jag hur packad han var. Packad, gråtmild och suktandes efter bekräftelse. Inte riktigt den don Juan jag föreställt mig.

Vid ett hade jag lyckats få med honom tillbaka till hotellet och där öppnade han sitt hjärta och hällde ut allt för mina fötter. Alla sin känslor, sin oro och osäkerhet, sina tidigare depressioner... och där någonstans sa jag stopp. Inte en gång till. Jag orkar inte en gång till.

Jag backade, både fysiskt och psykiskt. Det gjorde honom desperat. Varför var jag så kall? Försökte förklara, men han blev inte lugnare. Inte jag heller. Det blev en konstig natt och stel nyårsdag.

När det var dags att skiljas åt höll han om mig länge och viskade att jag inte skulle oroa sig, han var inte deprimerad, inte på väg att bli det heller och han tyckte mycket om mig. Talför som jag är svarade jag med att förföra honom. Sex ger lite uppskov. För jag vet verkligen inte om jag vågar falla för någon med den sjukdomen igen. Samtidigt är han medveten. Och jag vill ju... men det skrämmer mig. Mer än jag önskar.