Känslor?

Mitt i natten, när jag precis slumrat till, böjer han sig över mig och ser djupt in i mina sömniga ögon. Sen tittar han bort och säger det där. Det som får mig att sväva och sjunka lite på samma gång.
"Jag håller på att bli riktigt, riktigt.... kär..... i dig."

Jag tittar på honom. Han är allvarlig. Vad kan jag säga? Jag vet som vanligt inte vad jag känner. Vi träffades för första gången tio dagar tidigare. Jag tänkte att han var det perfekta sommarstrulet. Ett bra kk att ta till under förberedelserna inför flytt till AT i annan stad.

"Det gick...eh, fort..."
"Jag har försökt låta bli, jag har verkligen försökt" viskar han lite uppgivet. Och jag tänker att han är ju världens finaste. Jag är dum i hela huvudet om jag inte blir kär tillbaka. Han är värd det. Jag är värd det.

Han får en kyss. En hård kram. Sen somnar vi omslingrade. Eller, han somnar. Och snarkar lite. Jag ligger vaken och tänker. Och hoppas.

Låt det blåsa

Praktiskt prov igen. Jag är inte bra på praktiska prov. I takt med att nervositeten strömmar in dör förbindelsen till de praktiska kunskaperna. Samma sak när det var dags att ta körkort. Jag höll på i fler år. Vågar inte ens tänka på alla miljarder jag lagt ner på körlektioner och halkbanor. På lektionerna fick jag höra att "du kan ju det här, det blir inga problem!" och sen körde jag upp och kunde plötsligt inte komma ihåg vilken pedal som var bromsen och att det fanns något som hette "färdriktningsvisare".

Nåväl, samma sak hände på detta praktiska prov. Ungefär. Fast till mitt försvar vill jag tillstå att jag hade en kass patient. En liten unge som inte alls ville låta sig undersökas. Hon grät och protesterade, sprang och gömde sig och fick mig helt ur balans. Det blev en slafsig och hastig undersökning och examinatorn var inte nöjd. Jag vill minnas att hon tyckte vissa saker var bra, men det jag hörde var all kritik. Det borrade sig in och skavde tills jag kände mig som världens sämsta, på allt.

Inlåst på toan blinkade jag bort några envisa tårar och påminde mig om orden som så många gånger räddat mig genom läkarprogrammets skärseldar.

Det var mitt ex som sa det. Han läste sista terminen och jag den första. Efter ett hemskt seminarium där jag (med flera) fått skäll kände jag mig låg och han tog tag i mig och sa med lugn röst; "Sätt fötterna stadigt på marken, håll i hatten och låt det blåsa. Sen får du din påskrift och kan gå därifrån".

Så jag vecklade upp min skrynkliga lapp, räckte fram den och fick påskriften. Sen gick jag hem och drack vin.