Katastrofdejt

Redan när han klev ur bilen visste jag. Det var ett no, no. Helt fel.
Han var kort, hade råttfärgat stubbigt hår och ett ihoptryckt ansikte svårt ansatt av vuxenakne. Pösmage och fula kläder på det. Små, håriga händer.

Vi hälsade artigt på varandra och jag hoppade in i hans mammas skruttbil. Sen bar det av ut till skogen. Han hade nämligen tänkt att vi skulle börja med en romantisk promenad. Det duggregnade och blåste, stigen bestod mest av gyttja. Jag tittade ner på mina vita converse och gick tveksamt med på en kort skogstur.

Han var relativt trevlig måste jag ändå säga. Lite tråkig, men vettig. Så länge jag inte tittade på honom flöt samtalet ganska bra.

Promenaden avslutades med lunch. Jag var genomfrusen och den lilla restaurangen verkade spara in på värmen. Den billigaste rätten kostade 130 kr och jag tänkte att detta betalar jag fan inte. Som tur är bjöd han. (Fast för säkerhets skull vågade jag ändå inte ta annat än det billigaste, dagens soppa).

När dejten äntligen var till ända och jag skulle hoppa ur bilen sa han att han ville fråga en sak. Nej nej, tänkte jag. Fråga inget. Svaret är ändå nej.
"Jag tänkte att vi skulle gå ut och äta i kväll, du och jag!"

Svaret var nej. Hann inte tänka ut något bra sätt att linda in det på heller. Kände mig taskig, men vad skulle jag göra?

När jag ringde upp min mamma för att fråga hur hon egentligen tänkt fick jag flera skopor ovett.
"Så ytlig är väl ändå inte du?!" (eh, jo... det är jag)
"Rocacea kan ju du bota!" (men resten?)
"Det är faktiskt inte roligt att leva ensam hela livet" (duh?)
"Nej, du kan inte på några timmar avgöra om du är attraherad" (joho!)

Det var sista gången jag blandade in modern i kärlekslivet. Det är deppigt nog som det är.

Blinddate via mamsen

Min kära mor börjar bli desperat på allvar. Desperat efter barnbarn. Hon tycker det är hög tid och kan inte förstå hur jag kan "välja" att fortsätta vara singel. Som en god mor har hon därför beslutat att ta saken i egna händer.

Tillsammans med en kollega har hon konspirerat och planerat. Kollegan har nämligen en singelson som enligt uppgift är "i min ålder, sportig men kanske bär på några kg för mycket, trevlig, smart och framgångsrik". Tydligen skulle vi passa oerhört bra ihop.

Jag har googlat hela internet, men inte hittat någon bild på objektet. Däremot en avhandling han författat. Förstod ingenting av den, men han kan inte vara helt bakom flötet i alla fall.

Efter lite övertalning gick jag med på att han kunde ringa mig. Vad har jag att förlora? Någon heder har jag ändå inte kvar i dessa torkans tider.

Han låter trevlig men nervös i telefonen. Ringde från utlandet där han bor för tillfället. Idag ska vi ses för första gången över en lunch. Har undvikit all kontakt med kära modern under denna tid för att slippa triumferande och förväntansfulla kommentarer.

Förresten tycker jag inte att åtta år äldre än mig är "i min ålder". Har byggt upp extremt låga förväntningar. Antagligen är han en bortkommen tjock gubbe med överkamning. Herregud, vad har jag gett mig in på?