Bad dress day

Jag snubblar in på lasarettet i den nya staden med andan i halsen. Tack vare SJ är jag sen, men som god student har jag ringt och förvarnat så ingen är förvånad. Efter en rundvandring i expressfart blir jag visad till klädförrådet. Snabbt rycker jag åt mig ett par byxor som tycks vara i lagom längd och en blus i storlek S. En liten kall skrubb i källaren är mitt omklädningsrum och det är här jag inser att jag åter gått på landstingets klädskämt. Blusar är märkta med S, M och L, vilket står för Stor, Mellan och Liten. Hoppas innerligt att personen som kom på den märkningen fått kicken.

Iklädd ett tält och med håret på ända kommer jag ut ur skrubben och blir presenterad för dagens handledare. Hon är liten och snygg. Kläder i rätt storlek och frisyren på perfekt plats. Hon upplyser mig om att vi ska till operation och jag får åter lägga i en hög växel för att hänga med. Upp för trappor, genom korridorer, omärkta dörrar, ned för trappor, genom små rum... och plötsligt pekar hon på ett skåp. "Ta op-kläder där."

Denna gång tänker jag inte låta mig luras, men det visar sig att här betyder S small. När jag kommer in i omklädningsrummet är hon redan ombytt och står och väntar. Jag sliter av mig de vita kläderna och hoppar i de blå. Upptäcker revan i byxan ungefär samtidigt som hon brister ut i ett gapskratt. Man kan se hela min ljumske och halva trosan. Hon hämtar en ny byxa.

Nu är det träskor som ska på fötterna. Åter blir jag hänvisad till ett skåp, och där står pedagogiskt nog skonummer utmärkt på hyllplanen. Jag rycker åt mig ett par på 38-hyllan och hinner gå flera meter innan jag inser att de är minst en storlek för små. Jag ignorerar protesterna från stortårna och klampar vidare.

På salen frågar sköterskan efter min storlek på handskar. Jag får hjärnstillestånd. Inser att jag inte stått vid såret på en operation på över ett år. Och att jag glömt vilken storlek jag har. Eftersom jag absolut inte vill avslöja mig drar jag till med något. 7,5. Det låter fint. Hinner se sköterskans höjda ögonbryn och ändrar mig snabbt till 7. "Jag tänkte väl..." säger hon leende och håller upp första handsken. Jag stoppar i handen, känner att det inte alls är lika tight som det ska vara, och ber till gud att de inte ska märka att storleken är fel.

När jag lite senare står vid såret och krampaktigt håller en hake nickar sköterskan mot mina händer och säger; "Nästa gång tror jag vi kan ta en mindre storlek". Jag rodnar bakom munskyddet och tänker att det här verkligen inte var min kläddag.

Att få känna sig duktig

Praktiskt prov. På riktig patient. Jag var där i god tid, laddad och nervös. Kontrollerade flera gånger att jag var på rätt plats. Väntade och väntade. Efter en halvtimme kommer äntligen överläkaren som ska examinera mig.
"Jaha, just ja. Patienten avbokade i morse. Visste du inte det? (Nej, hur skulle jag kunna veta det?) Hmm... Kolla med de andra läkarna. Du kanske kan ta någon av deras patienter."

Inte ok. Tillslut var det ändå en ung st-läkare som erbjöd sin första mottagningspatient. Överläkaren hade inte längre tid, men st-läkaren sa att han självklart kunde ta examinationen.

Patienten var helt oförberedd på situationen, och jag tror aldrig riktigt hon förstod att jag var en student som examinerades. Hon pratade inte svenska, men förklarade på knagglig engelska att hon var gravid och fått blödningar. Hon trodde det var missfall. Grät. Jag ställde frågor. Försökte förklara. Tröstade. Sneglade med illa dold panik mot st-läkaren. Han log och gjorde tummen upp.

Jag undersökte. Med lite hjälp fick jag fram ultraljudsbilden som visade ett fint litet foster med pickande hjärta. Patienten grät av lycka.

När hon gått slog jag uppgivet ut med armarna.
"Jag gjorde så gott jag kunde" sa jag, tittade i golvet och inväntade kritiken som brukar följa.
"Men det gick ju fantastiskt bra! Du skulle kunna börja jobba här i morgon!" Sa han entusiastiskt och fortsatte att ösa positiva, hjärtvärmande ord över mig. Sen fyllde han i min lapp. Högsta betyg på alla punkter. (Och jag älskade kommentaren "Det här gjorde du inte, men jag är säker på att du kan det så du får poäng ändå")

Jag har aldrig tidigare lämnat sjukhuset på så lätta steg! För en gångs skull kände jag att jag klarar det här. Att jag kan något. Att läkaryrket är fantastiskt. I alla fall ibland. Och jag tänker på hur synd det är att man på läkarutbildningen har sådant fokus på att hitta fel och kritisera. Mer uppmuntran och glada tillrop tack!

Finn fem fel

Ett par oinspirerade veckor har flutit förbi. Hängt på avdelning. Gjort inskrivningar och åter konstaterat att det finns för många bittra surkart till sköterskor på sjukhuset. Stått på operationer och sett otäcka saker. En jättetumör. Ett dött foster. Blandade känslor av fascination och fasa.

Mina vänner valde ut en kille på nätet som så småningom bjöd ut mig på middagsdejt. Jag tänkte att de kanske skulle vara bättre på att hitta rätt än jag är. Det var de inte.

Han började med att dra fram ett A4 med frågor från hans arbetskamrater. Tydligen är han en "väldigt öppen person som berättar allt om sig själv på jobbet". Urk. Konstiga frågor var det också. T.ex. "Är det sant att alla kvinnliga läkare är dryga?" ,"Super läkare värst av alla?", "Är du ytlig som alla andra stadsbor?".
Vafan.

Jag gjorde det bästa av situationen och försökte vara trevlig trots att samtalet kändes väldigt krystat. Han berättade att han bodde på landet. Saknade ambitioner. Hatade nya saker. Ogillade de flesta stadsbor.

När notan äntligen kom räknade han på kronan ut vad jag skulle betala och vad han skulle betala. "Eller, du kanske vill att jag betalar?" JAAA ditt pucko, tänkte den fattiga studenten i mig, men högt sa jag uppgivet "Nejdå, det går bra".

Dagen efter fick jag ett långt mail med lovord och planer inför nästa dejt. Han hade även åter pratat om mig på jobbet, och se där. En kollega till honom kände mig och hälsade så mycket.
Vafan!

Next.