Exet + alkohol = kaos

Jag insåg lite för sent att det var lördag. En helt oplanerad lördag. Desperat ringde jag runt efter vänner för att "hitta på något" (läs: bli full), men alla hade redan planer. I stället hamnade jag framför datorn med ett glas vin och försökte roa mig själv.

Mitt ex var online och vi började chatta. Han satt hemma ensam och drack öl, och efter ett par timmars chattande och lätt berusning bestämde vi oss för att ses på den lokala puben och supa tillsammans i stället.

Han bjöd på öl och drinkar och vi hade faktiskt riktigt trevligt. Det var som förr, när vi kunde prata om allt. Jag frågade om bröllopet, berättade att vissa tyckte det var lite konstigt att han bjudit sitt ex. Då blev han arg och sa att jag var så mycket mer än ett ex. Jag är tydligen en av hans allra bästa vänner. Den av hans vänner som känner honom bäst.

När puben stängde följde han med mig hem och vi fortsatte prata över en kopp the. Jag tänkte att det här med att fortsätta umgås som vänner kanske fungerar trots allt. Flirtandet var borta och den där patologiskt starka attraktionen jag brukar känna till honom var inte lika påtaglig som vanligt. Då la han sig ner i soffan med huvudet i mitt knä. Han tog min hand och lät sina fingrar fjäderlätt vandra över min hud och det var som att hälla T-röd på en pyrande glöd. Rysningar vandrade upp och ner längs hela min kropp och jag fick uppbåda alla mina krafter för att inte slita av mig kläderna och våldta honom. Då somnade han och jag satt kvar med ett kaos av känslor.

Några timmar senare vaknade vi tillsammans i soffan och jag började ana att det inte bara var min kropp som värkte efter hans. Händer började ge sig ut på allt djärvare upptåg, och snart var även läpparna inblandade. Vi låg inte med varandra, men det var banne mig inte långt ifrån.

När han gick ville en del av mig stoppa honom, försöka få honom att ställa in bröllopet, att bli tillsammans med mig i stället. Den smartare delen av min hjärna vinkade däremot glatt adjö och påminde mig om att han aldrig kommer kunna vara trogen. Han har varit otrogen mot alla sina flickvänner och han tycker inte att otrohet är så farligt "så länge ingen kommer till skada", dvs så länge ens partner inte får reda på det. Jag kan inte vara tillsammans med någon som har den inställningen. Det gör för ont.

Jag borde tycka synd om hans blivande brud i stället för att vara avundsjuk. Och jag borde komma på en ursäkt för att slippa gå på deras bröllop.

Doctors think they do it better

Dr E och jag var rörande överens om att texten på kondomen från AT-stämman inte är helt sanningsenlig. Lite roligt att ha ett @-tecken som symbol för AT, men texten därunder? Vem har kommit på den? Uppenbarligen någon som inte haft sex med så många läkare för både min och E:s erfarenhet är att manliga läkare faktiskt inte är ett dugg bättre i sängen än andra män. Vissa är till och med riktigt värdelösa. Trots kurs i gynekologi och allt. Däremot vet jag inte riktigt hur det är med kvinnliga läkare. Kanske är de bättre än andra? Dr E som vid ett synnerligen onyktert tillfälle testat "andra sidan" med en läkare tyckte dock inte att det stämmer på det starkare könet heller. Falsk marknadsföring alltså. Ska man tipsa Sverker Olofsson?

Fnurra på balansnerven

Precis när jag skulle somna började sängen åka berg-och-dalbana. Jag klamrade mig fast vid täcket i vad som kändes som en evighet, men som i realiteten varade kanske 10 sekunder. Det där var konstigt tänkte jag, men somnade strax därefter.

Jag sov förbi väckarklockan och vaknade vid lunchtid med lätt ångest. Jag som hade tänkt gå upp i ottan för att hinna plugga in allt jag sparat till denna sista inläsningsdag. Och det var, som vanligt, en gedigen mängd fakta som skulle memoreras.

När jag reste mig upp gungade rummet. Eller, rummet stog nog stilla, men jag vinglade och vajade som en packad tonårstjej på höga klackar. Framför spegeln utförde jag ett snabbt neurologstatus på mig själv och strök sedan strokemisstanken som gnagde i huvudet. Efter att ha ramlat några gånger intog jag åter sängläge och konstaterade att tentamen följande dag inte längre var aktuellt.

Till min förvåning var yrseln som bortblåst nästa dag och jag tog mig till tentalokalen med bara ett lätt illamående och dov huvudvärk. Tentan gick sådär, och när jag insåg att jag inte kunde svara på femte frågan började rummet snurra och jag fick hålla i mig för att inte trilla av stolen. Fan, tänkte jag. Den här yrselskiten är stressbetingad!

Sedan dess har yrseln kommit och gått, sakta med allt glesare intervall och lindrigare attacker. Nu är det nästan bara när jag lägger mig ner och reser mig upp som det snurrar riktigt mycket. Jag finner det tämligen underhållande. Som att få åka på små åkturer med jämna mellanrum.

Men jag blir ändå lite förbannad. Först pajar rösten och nu balansen.
Vad kommer nästa gång?!

Ljudande, avklippt och snart smart

Fyra dagars totalt rösthaveri (+ långvarig hosta) föranledde en 6-dagars kortisonkur. Efter bara ett dygns behandling kunde jag ljuda som en ung man i målbrottet och nu är bara lite heshet kvar. Även hostan är nästintill borta. Underbart!

Häromdagen hade jag ett efterlängtad tid hos min frisör. Det var sannerligen sista gången jag gav henne fria händer..! Jag sa/viskade visserligen att hon kunde ta av en bit, men jag tänkte mer kring 5-cm, inte 15. Dock hade jag ingen röst, så i stället för att protestera bestämde jag mig för att vänja mig vid halvkort hår. Väntar fortfarande på att det ska ske.

I övrigt händer inte mycket. Det är instuderingsperiod nu, inför en orimligt stor och omfattande tentamen. Jag har isolerat mig och begravt mig i böckerna, och funderar ofta på hur jag ska kunna få alla fakta att lägga sig tillrätta på ett lättåtkomligt ställe i hjärnan. Det är lättare sagt än gjort. Jag fascineras av hur fort jag kan glömma något jag nyss pluggat in, och hur jag kan vakna mitt i natten med något konstigt ord på repeat i hjärnan (som jag måste slå upp för att kunna somna om). För att optimera hjärnkapaciteten har jag ätit lax nästan varje dag senaste veckan, och jag litar på att det ska göra susen. Snart.
Snart smart.

Tysta tider

Som om livet inte var tillräckligt jobbigt har jag drabbats av "laryngit med afoni". En jäkla virusförkylning har satt sig så illa på stämbanden att jag helt tappat rösten.

Att inte kunna prata är mer frustrerande än jag kunnat tro. Jag kan inte skvallra med vänner, inte prata i telefon, inte fråga efter något i affären, inte nynna med till radion... t.o.m skrattet är ljudlöst! Dessutom verkar vissa tro att man är korkad om man inte kan prata högt och tydligt. Jag frågade efter en presentkartong i affären och fick till svar "Dra KORTET och sen trycker du in KOOODEN". Jag upprepade mig, viskade så högt jag förmådde "preeesent...kartooong". "tryck in KODEN, sen trycker du på KLAR, det är den GRÖÖÖNA knappen". Jag gav upp, fick slå in paketet hemma i stället.

Problemet blev som mest påtagligt när jag jobbade som undersköterska idag. Alla gamlingar som brukar ha svårt att höra vad normala människor säger blev inte glada av mitt viskande. Det blev en riktig utmaning att göra sig förstådd. Försökte ett tag att skriva lappar, men de som hör dåligt ser i regel dåligt också, så det hjälpte föga.

Om inte detta går över snart måste jag nog tvinga någon att skriva ut kortison. En engångsdos med 12 tabletter Betapred sägs trolla bort besvären utan att ge alltför mycket biverkningar. Kanske kan de bota hostan och de tillfälliga astmaproblemen också.

Disputationsfest

Det var högklassig disputationsfest i helgen. Min abitiösa vän har redan, vid 27 års ålder, hunnit ta både läkarexamen och doktorsexamen. Imponerande.

Att ha disputationsfest är lite som att gifta sig. Först får alla se hur man nervöst svarar på frågor, och några timmar senare samlas vänner och släkt till en välplanerad middag med vin, sång och tal. Skillnaden är att alla tal bara handlar om hur fantastisk och underbar denna forskare/vän/sambo/dotter/syster är. Tänk, en hel middag full med tal som bara handlar om hur bra man är. Kanske inte vore så tokigt att forska i några år ändå?

Efter middagen var det fri bar och fullt ös på dansgolvet. Mitt ex var där, utan sin blivande fru. Han höll sig nära mig mest hela kvällen och ville "prata ut".
"Jag tänker ofta på dig... för ofta egentligen." "Du ser jäkligt bra ut!" "Förlåt... för allt..." "Du är ofta naken i mina drömmar." "Visst hade vi det ändå väldigt bra ihop? Jag har bara bra minnen, förutom sista kvällen."

Jag berättade om min resa, vilka datum jag ska vara borta och att det tyvärr innebär att jag kommer att missa hans bröllop. Då undrade han vad jag skulle göra helgen efter jag kommit hem. "Inget planerat" svarade jag och intet ont anande. Då flinade han lyckligt. Det visade sig att de flyttat fram bröllopet en vecka. Såklart. Och nu har jag redan sagt att jag inte har något planerat då.
F**k.