Vill inte bliva stur

Ser många av livets vägskäl närma sig. Val som ska göras utan något facit i hand. Sätter på mig skygglapparna och traskar långsamt vidare. Låtsas som om tiden inte går. Som om framtiden väntar tills jag är redo. Men jag hör ljudet...
tick, tack, tick, tack.

På kvällarna funderar jag. Stanna eller flytta? Jobba kvar eller söka nytt? Vårdcentral eller sjukhus? Forska? Karriär? Åka på den där kongressen och riskera göra bort mig? (Eh, hello, den är i ett soligt land. Måste åka!) Och sen det andra. Kär eller inte? Satsa eller springa? Barn... kommer jag någonsin få det? Skulle jag kunna vara nöjd med ett liv utan egen familj? Eller är det den bittra vägen?
Tick, tack, tick, tack.

Sen panikdricker jag två glas vin och moffar i mig en halv ask After Eight (rea på ica). Skygglapparna åker på igen. Nu ackompanjerade av öronproppar.

Någon som har ett krumelurpiller?

Nytt år, samma visa?

Vi hade träffats i tre månader, nästan varje helg. Äntligen en intellektuell och intressant person som verkade förstå mig. Allt flöt inte helt smärtfritt, men något fanns där. Något som växte. Att fira nyår tillsammans var ett stort steg, minst sagt. För första gången skulle vi umgås bland andra, på fest, som ett par. Dessutom en nyårsfest utöver det vanliga. En fantastisk tillställning, med middag och allt, i fina staden. Över 200 gäster.

Vi checkade nervöst in på hotellet. Försökte slappna av med ett bad och cava innan vi begav oss mot förfesten. Väl där möttes vi av värme och ett högt sorl, champagneflaskor på rad och vackra människor. Jag njöt. Han blev svettig och smet ut på balkongen. Under resten av festen stod han på samma ställe i ett hörn i köket. Konverserade med den som stod närmast, men såg obekväm ut. Jag gav honom uppmuntrande leenden men såg att han fick kämpa. Med viss lättnad tog vi så småningom taxi till den stora festen.

Middagen förflöt förvånansvärt väl. Han slappnade av, skrattade och skojade. Mina vänner nickade gillande och jag andades ut. Han fyllde generöst på sitt eget glas, och vid tolvslaget insåg jag hur packad han var. Packad, gråtmild och suktandes efter bekräftelse. Inte riktigt den don Juan jag föreställt mig.

Vid ett hade jag lyckats få med honom tillbaka till hotellet och där öppnade han sitt hjärta och hällde ut allt för mina fötter. Alla sin känslor, sin oro och osäkerhet, sina tidigare depressioner... och där någonstans sa jag stopp. Inte en gång till. Jag orkar inte en gång till.

Jag backade, både fysiskt och psykiskt. Det gjorde honom desperat. Varför var jag så kall? Försökte förklara, men han blev inte lugnare. Inte jag heller. Det blev en konstig natt och stel nyårsdag.

När det var dags att skiljas åt höll han om mig länge och viskade att jag inte skulle oroa sig, han var inte deprimerad, inte på väg att bli det heller och han tyckte mycket om mig. Talför som jag är svarade jag med att förföra honom. Sex ger lite uppskov. För jag vet verkligen inte om jag vågar falla för någon med den sjukdomen igen. Samtidigt är han medveten. Och jag vill ju... men det skrämmer mig. Mer än jag önskar.

Party in my head

Han satt i soffan snett framför mig. Ung, lite överviktig, med mörka hårtesar framför ögonen. När han pratade tittade han ut i tomma luften. Undvek att möta min blick.

Jag vaknade av att grannen hade fest. Det var en massa högljudda röster och musik utanför. Trodde jag. I alla fall kunde jag inte sova för de väsnades så mycket. Fram på småtimmarna höll jag på att bli galen, så jag gick upp. Gick ut i hallen. Och då märkte jag det. Den där festen. Det var ingen fest. Inte hos grannen i alla fall. Alla röster fanns bara i mitt huvud.

Han vred på sig och sneglade på mig. Suckade. Tvekade. Ville så gärna att jag skulle förstå. Sen fortsatte han, med dämpad röst.

Jag blev skiträdd. Tänkte att jag blivit galen.... Eller, det hade jag ju. Kan man säga.

Ett snett leende.

Sen fick jag ju medicin, och allt blev bättre. Det försvann. Men nu är ljudet tillbaka, fast inte alls lika starkt. Rösterna liksom viskar. Det är väl ungefär som tinnitus. Fast värre.

Han gav mig åter en blick. Kollade om jag hängde med. Jag nickade.

I alla fall har jag lärt mig leva med det. Jag vill inte ha mer mediciner, man mår dåligt av medicinerna. Jag kan ignorera rösterna. De är inte elaka, de bara finns där. Lika verkliga som allt annat.

Han ryckte på axlarna och tackade för samtalet. När han gått satt jag kvar länge och tänkte på det han sagt.

Som tinnitus, fast värre.

Lika verkliga som allt annat.

Dagens bästa

"Jag har problem med hälarna också. Jag lider ju av sådana här akilleshälar förstår du."

Fuktig dejt

Har idag borrat och skruvat i lårben, tittat in i en knäled och planterat blommor. Igår var jag på dejt med en man jag träffade på världens trevligaste bröllop för någon vecka sedan. I förrgår drack jag whisky med F. Sannerligen omväxlande liv jag plötsligt tycker mig ha.

På bröllopet kryllade det av dräggiga, men för all del festliga, finanskillar med världen som arbetsplats. Enstaka singlar. Övriga tycktes inte ta det där med trohet på särskilt stort allvar.

Han som jag tillslut krokade var en helt vanlig, trevlig och rolig man. Möjligen några kilo för mycket och liksom lite fuktig. Detta noterades bara vagt efter en vintung middag, och efter spöktimmen fann jag mig hånglandes i en soffa. Han kunde inte riktigt kyssas. Verkade tro att det handlade om att göra mitt ansikte så blött som möjligt, och sent omsider flydde jag till mitt rum. Han skickade söta sms och var så gullig när vi sågs dagen efter att jag ville ge honom en chans till. Den chansen kom igår.

Dejten var en lunch med utsikt över havet i strålande solsken. Samtalet flöt lätt. I nyktert tillstånd kunde jag konstatera att han var både vettig, rolig och trevlig. Fortfarande fuktig, liksom lite glansig över hela kroppen och ständigt salivindränkta läppar. Jämntjocka armar. Djupa blå ögon, kort näsa och hjärtligt skratt. Kände mig kluven.

När vi skildes åt gav han mig en hård kram och tryckte sina läppar mot min kind. Jag kunde inte låta bli att rygga tillbaka, och medan jag torkade av kinden med baksidan av min hand insåg jag att detta var sista gången vi skulle ses.

Attraktion är ändå en viktig del i det hela.

Osökt kommer jag att tänka på honom igen. Mitt hjärnspöke. Fanns han verkligen? Jag skickar sms nästan varje vecka, som aldrig besvaras. Jag ringde på hemma hos honom, men han öppnade inte. Ingen av hans vänner har sett honom på flera månader. Fick tillslut snickaren att kontakta hans arbetsplats, och tydligen sköter han sitt jobb. Alltid något. Beslutar mig åter att släppa.

Kanske spökar han fortfarande för ofta för att någon annan ska kunna ta hans plats? Eller försvinner han om någon annan trillar dit?

Hoppas jag får borra i morgon igen!

Återställning

Trevliga, lyckliga människor här. Det måste vara solen som gör att de vågar börja småprata med vem som helst utan arton starköl innanför västen. Kanske är det också solens fel att det finns speciella barnvagnar för hundar. Trodde först att gamla damen gick med en dockvagn, men när jag tittade efter satt en liten hund där. En hund med rosa tröja och glittrig rosett. Galet.

I glädjerus över solen och diverse shoppingfynd råkade jag radera alla semesterbilder från kameran. Ångest och olycka. Tills jag fick höra att det finns program som återställer klantigheter och nu verkar mina fina bilder vara på väg tillbaka!

Min syster och den osympatiske mr plattfot får barn vilken dag som helst. För att döva mitt dåliga samvete över att jag aldrig hälsar på (pga att jag inte tål hennes pojkvän och vantrivs i deras kylslagna, mörka hus), har jag köpt bebiskläder. Mängder med kläder. Och haklappar, pytteskor, mössor, filtar... Har presenter så det räcker ett år. Nu jäklar kan ingen komma och säga att juniors moster inte bryr sig!

Juniors moster bryr sig dock mest om sig själv nu. Börjar känna mig pimpad och klar för hemfärd. Inte för att jag vill jobba, men jag ska be om mer ledighet för en planerad visit hos dr E. Därefter räknar jag med att kunna sätta punkt för rehabiliteringen.

Back to life.

Långt borta

Tog ut all min jourkomp i tid och drog till en vän på andra sidan världen. Här blir jag bortskämd bland palmer och havsbrus. Äter tre rediga mål mat om dagen, sover som en stock hela nätterna, tränar på ett privat gym och låter solstrålar träffa min skräckbleka hud. Dessutom är konsumtion mitt nya ledord och det verkar fungera att investera sig ur kriser. Shoppinggudarna har varit barmhärtiga och sänt fantastiska affärer i min väg. Skor är min nya medicin!

Jag ringde honom innan jag åkte, men han svarade inte. Försökte få tag på honom i flera dagar. Skickade sms där jag allt mer desperat bad honom svara om han levde. Oron höll mig vaken i två dygn. Sen ringde jag hans jobb. Han svarade piggt efter två signaler. Blev förbannad. Så total brist på empati och respekt. Fick tag på hans bästa vän, snickaren. Sa att jag släpper nu. Måste gå vidare. Till min förvåning tyckte han att jag gjorde rätt. Han hade också släppt. Menade att han tröttnat på att bli ignorerad. Att vänner inte beter sig som han gör, sjuk eller ej.

Problemet är att jag inte kan släppa. Varje kväll dyker han upp bland virrvarret av tankar. Inte ens hans vänner orkar med honom. Han har isolerat sig totalt. Snickarn lovade visserligen att ringa hans jobb och be dem hålla ett öga på honom, men ändå. Borde vi inte göra mer? Hur hjälper man någon som inte vill bli hjälpt?